halloween

Nu börjar man komma på fötter igen. Hade en stor reningscermoni igår. Spousen städade hela dagen tills det var spicking specking. Sen var det dags för pynt. Åkte ut på spaning efter pumpa men alla pumpor var slut. De är konstiga i det här landet. Affärerna tar fram halloweenpynt mitt i sommaren och julpyntar mitt i hösten men sen när högtiden börjar närma sig så rear de allting tills inte en enda pumpa finns att få tag på dagen innan halloween.

Är lite sur för att ingen vi lärt känna har ett stort halloweenparty som vi kunde få gå på. När jag gått in på vintage affärer på sistonde har de varit helt proppfulla med hetsiga människor som letar efter den perfekta utklädningsdräkten. Men inte jag, jag fick inte klä ut mig trots att jag nog uppskattar det mer än någon annan. Tycker alltid man ska passa på när maskeradtillfälle ges, för det blir oftast onaturligt om man krystar fram ett en vanlig dag när inte resten av mänskligheten klär ut sig. Jag har försökt men det blir alltid misslyckat.

Vi fick i alla fall komma hem till några vänners hus och ge godis till trick or treatarna. Det är alltid något. De var söta, endel var för blyga för att våga säga orden så de höll bara fram sin påse och kollade i backen. Läste i tidningen idag att fina Obama tog ett break i sitt kampanjande för halloweenkvällen när hans döttrar skulle trick or treata. Tänk att det knackar på dörren och döttrarna Obama står där och sen ser man att Barack själv står där i mörkret en liten bit bort. Vilken treat!

Fick till slut tag på två stora fina pumpor från Scotts Pumpkinpatch men hann inte karva dem förrän idag. Alltså dagen efter halloween. Lite misslyckat men jag blev besatt av att vi skulle ha dem ändå. Nu lyser den klart på vår lilla balkong. Men våra grannars hus slår oss rejält.

I hate good byes

Nu har Hamburgarna åkt hem. Jag blir alltid så sorgsen när en era tar slut. Och även fast Hanbergereran var väldigt kort så var de här tillräckligt länge för att bli en del av vår vardag. Man hade vant sig vid att många fler bodde här. En glad och käck Johan som sitter vid datorn, en stånkande, suckande Lovisa som har lite morgonångest, en alldeles fantastisk Märta som börjar varje dag med ett stort leende.

Både jag och J blev vemodiga efter att vi släppt av dem på flygplatsen. Innan de kom levde vi i ett tillstånd av välsignad glömska om vad vi saknar. Nu efter de varit här vet vi knappt hur man återgår till det.

Men det finns några positiva saker med att de dragit. Vi får tillbaks vårt rum, vår säng och vår klädhängare. Man har bara sin egen hunger att tänka på inte Lovisas omättliga. Man blir inte väckt på natten av ett barnskrik. Man behöver inte knacka på toaletten innan man ska gå in (finns inget lås).

Fast egentligen går alla de grejerna också att vända till saknad och tomhet.

Den bästa medicinen mot sån här depp är tv. Vi såg klart ”mitt så kallade liv”, massor avsnitt för att döva ångesten. Och efteråt kändes det lite lättare.

gästblogg: but nothing lasts forever

Nu vill hon att jag ska avslutningsblogga men jag har ingen aning om hur jag ska kunna sammanfatta amerikaveckorna just nu när jag är så mätt i magen av sista svullpizzan och hjärtat är så sorgset. Kanske förväntas jag samla ihop tåtarna, punktvis redovisa, koka ihop självaste essensen. Men de säger att USA inte så lätt låter sig sammanfattas.

När vi hade tagit oss igenom helvetesimmigrationsmyndigheten på Washington Dulles (det är nu drygt tre veckor sedan) blev vi hälsade välkomna av nån slags konstapel med frasen ” Hi, how are you?” Jag hade glömt att det är så de säger, eller kanske hade jag aldrig vetat. Jag blev rörd och konfys på samma gång – vad förväntades jag säga? Jag mådde illa men jag sa att jag var fine och konstapeln log och jag blev återigen en människa och inte bara en passagerare. Sedan dess har jag varit en människa och jag har försökt göra som de andra människorna gör over here. Åkt bil mellan shoppingcentren, lärt mig skilja på stripmall och vanlig mall, gjort komplicerade menyval och inte skämts över att ta med resterna i en doggybag ifall det nu hade blivit något över. Gått i kyrkan på söndagarna och druckit take awaykaffe, allra helst kan man kombinera de båda sista utan att skämmas över det heller. På det hela taget behöver man inte skämmas över mycket i detta land. Man bara säger thanks och fine och ler och det kan ta en hur långt som helst.

Jag har tagit Whole Foods till mitt hjärta och idag efterskänkte de till och med en kasse, en vacker kasse med ett träd på som man stolt kan använda om och om igen och samtidigt exponera logotypen som visar att man är en medveten medelklassmänniska med akademiska meriter och god smak. De måste verkligen ha förstått att just jag är en sådan människa som bör ha deras kasse. Även Märta fick en kasse, en lite mindre som hon kan ha oblekta blöjor och ekologisk välling i. Jag var lite otrogen igår och gick in på Walmart. Mest för att se hur det var. Det var helvetet. Det menar jag nästan på allvar. Och det säger väl något om detta land, att här finns både Whole Foods och Walmart. Det är nog så nära en sammanfattning jag kommer, men det känns lite torftigt att det bara handlar om livsmedelsaffärer.

I morgon flyger vi hem, i övermorgon handlar vi mellanmjölk i tetrapack på ICA Maxi. Men nu: amerikansk äppelpaj.

My so called life

Sen Luckystrike-dagen har jag och L inte kunnat släppa att älta vår tonårstid. Så igår, för att maxa nostalgitrippen gick vi och hyrde My so called life-boxen. Det blev en helkväll med Angela.

Så roligt att se denna kvalitétsserie igen och med lite nya och aningen äldre ögon. Vi var båda chockade över att Jordan är en sån tönt och ett så stort as. Vi kom fram till att han personifierar hela mänsklighetens slappa, tafatta killar. Då (när serien gick) var det så självklart och inte alls konstigt att han gjorde slut med Angela bara för att hon inte ville ha sex. Han var ju så snygg och cool.

Det var också komiskt att man kunde se den lite från föräldrarnas vinkel nu. Då tyckte man bara att de var störiga och man förstod helt hennes frustration med dem. Nu skrattade vi istället åt att Angela är så tonårig och patetisk.

Men mest av allt gjorde det ont i hjärtat. Just det att man aldrig mer kan gå tillbaks till Angela- stadiet. Då världen låg öppen och vad som helst kunde hända. Som min lillbroder brukar säga - vi har passerat vår prime.

Men jag försöker ändå. Nu när 90-talsmodet är på väg tillbaka embracar jag det fullständigt. Har nog aldrig velat lämna grungestadiet egentligen. Blev så inspirerad av alla flanellskjortor, lager på lager och mixmatch som vi såg igår att jag omedvetet lyckades klä mig som en tokig Angelakopia idag. Men det var rätt vackert eller kanske tragiskt.

We all got a crush on obama

Obama Obama! Nu närmar det sig. Det är nästan så att jag blir lite nervös i magen på fullt allvar. Man vill ju så att han ska vinna. So much is at stake.
Vi såg denna fina pumpkin i ett fönster. Har inte skaffat mig några pumkins än men känner att det är dags. Folket börjar dekorera sina verandor för fullt nu och våra små balkonger står helt tomma. Det går inte för sig.

lucky strike staden

Vi har nu tagit oss en titt på vår närmaste omgivning, Durham. Vi åkte då till tobacco-muséet. Det var gjort nån gång på 80-talet och var ganska tacky. Läskiga pratande dockor som Märta blev livrädd för. Men framförallt var det väldigt nostalgiskt och odelat positivt till rökning. Alla dockor sa att de hade det bästa jobbet man kunde tänka sig. Och när vi såg en dokumentärfilm om tobaccostaden Durham berättade de om den gamla goda tiden då staden blomstrade "because of the golden leaf and all over the city was the sweet smell of tobacco". Sen avslutades den med ett vemodigt snack- "but nothing lasts forever" och att "nån kopplade ihop cancer och rökning och plötsligt var det förbjudet med tobaksreklam" osv. Det var roligt.

Jag och L vandrade ner till downtown Durham sen. Innerstaden är ganska sorglig, bara nedlagda tomma gamla lokaler som inte fått nytt liv. Vi kunde inte drömma oss tillbaka till det goda 20-talet men blev istället nostalgiska över vår tonårstid då vi båda ville se ut som Angela i "Mitt så kallade liv" och lucky strike var det tuffaste märket att feströka.

the scrap exchange

Åhh inspirationen bara flödar!

Igår hittade jag en sån fantastisk affär. Amerika det förlovade landet har verkligen allt. Den heter the Scrap Exchange och är en uppsamlingsplats för gamla saker. Stora hinkar med små burkar, tapetrullar, tyger, garn, små band och snören, gamla kort, skruvar, lampgrejer, ramar med mera. Man köper det på vikt så det är billigt också. Och sen fanns det massa kreativa konstverk och saker (smycken, väskor och annat) folk hade gjort som de sålde. Blev helt salig. Nu finns det inga skäl att inte balla ur i sin kreativitet och skapa massor. Det bara ligger där och väntar på mig.