sista bloggen

Ja ni, nu sitter jag här på Fosters en sista gång. Allt är packat, lägenheten städad och tömd, ärendena är gjorda. Bara en kaffe och en sista kaka kvar.

När Lovisa och Johan var här på besök fick vi ett fint kort från dem när de åkte. På det amerikanska kortet stod det "she has had her cake and found it delicious". Det lilla talesättet passar nu även in på denna dag. The american spouse life har varit fantastiskt. Ja jag skulle nog säga att amerikanska kakor i mångt och mycket är godare. Jag gillar segheten mer än de svenska spröda, hårda.
Men som alla vet kan man inte både äta kakan och ha den kvar. Och nu är den tydligen uppäten.

Sorgligt att lämna och lite vemodigt att bloggen nu gjort sitt, men istället för bloggavstånd får jag nu prata med er i verkligheten. Tack för mig, tack J för att du tog hit oss, tack Durham och tack Duke för att jag fick va spousemouse i ett år.

Total avveckling

Nu är vi i nedpackningsfasen. Känns vemodigt och segt.

Jag bakade en sista batch chocholatechip cookies (som blev bättre än någonsin) som jag tröstäter med jämna mellanrum och J köpte en sista Colbert- Ben & Jerry's glass som han tar till som hjälpmedel mot insikten att vi nu snart ska lämna.

Packningen är lite svårhanterad. Vi har hoppats på för mycket och gjort oseriösa beräkningar. J har trott att det är lugnt på bokfronten för att han skickade hem så många med mina föräldrar och har därför nu köpt in mer böcker från amazon. Jag har gjort liknande på annat stuffs, kläder och skor. Allt försvaras med att det är lite billigare och att det är sista chansen i usa. Och så sitter man här och inser att vi inte får med oss allt hem.

Planen är nu att jag ska åka och köpa en till större väska. Sen ska J ha ett för stort handbagage fullt med böcker och hoppas att de inte märker det. Och jag ska ha en lång rulle extra med min konst i, som antingen ska lyckas passera som handbagage eller som ett extra litet bagage som vi föhoppningsvis inte behöver betala för. Allt hänger på om vi får en snorkig dam eller en friendly southerner.

sosse-fest

Igår firade vi arbetardagen 1 maj för att uppmärksamma att vi nu snart ska få åka hem till vårt socialistiska land och att amerikanerna, med Obama i toppen, är på god väg att följa Sverige mot ett mer socialistiskt samhälle.

Det var en stressig arbetardag med många förberedelser, båda jobbade hårt förutom när J ibland smög iväg och twittrade.
Den här gången var det stress in i det sista och inte nåt sitta och vänta på gäster. Främst för att vi samma dag kom på det ambitiösa projektet att göra en blandskiva med bara svensk musik till alla vänner. J's dator funkade inte att bränna på och min var väldigt långsam. Dessutom sa den stopp efter att jag bränt 7 stycken, jag visste inte om den lilla detaljen att man bara får bränna så många med ituneslåtar på.

Sen fixade vi proletariatframsida och klippte och pysslade, det är nog andra gången jag och J är kreativa ihop men den här gången under mycket hets.

Men allt gick väl, folket fick sina visor. De åt och tyckte det var gott förutom den svenska sillen.

Juno och jag

Det börjar sakta gå upp för mig att jag numera ser gravid ut. Det är inte så att folk funderar men inte vågar gissa utan snarare så att de frågar rakt ut. Vilken månad är du i tjockis?

Man skulle kunna känna sig enormt kvinnlig vilket jag också gör från time to time. Men mest av allt går jag runt och känner mig som Juno. En ung liten tonårstjej som har blivit på smällen och som folk tittar på och tänker "oh good for you, you're keeping the baby".

Detta tänker jag för att jag under alla mina år som vuxen ändå aldrig betraktats som vuxen. När jag köpt alkohol här i affärerna och de kollat mitt leg har de frispråkiga amerikanerna alltid uttryckt sin förvåning. "You look like fifteen girl", "Oh my gosh you totally look so much younger than that" und so weiter. Eller som tjejen i min klass som blev superchockad och trodde jag var nitton som hon, men shit det är ju tio år sen!

Jag har trots alla incidenter under livet aldrig lyckats ta detta som en komplimang men kanske ska man det nu när man är preggo. Istället för en sliten och tärd gravid 30-åring så är man en sliten och tärd tonårstjej på tjocken.

(Babe du måste känna igen dig i detta?!)

Volrammos!

Jag har sommarlov nu. Det är lugnet före stormen så jag insåg att detta kan räknas som min semester.

Vi har ju varit lite överhettade så vi har frågat runt varenda amerikan om de vet om nåt badställe, men de verkar väldigt tillfreds med att gå här och svettas eller sitta inne i ac-kylda rum. Men igår fick vi napp när vi frågade en hurtig kille som gillar att vandra. Han visste om en sjö som ligger 20 min bort och går att bada i.

Vi åkte på stört och när vi kom fram var vi i sverige. En sjö omringad av tallskog, en liten tillfixad sandplätt, barnfamiljer och picknickbord. J tyckte att till och med vattnet smakade sverige. Mycket njutbart, det kommer bli vårt nya hangout. Efter en svettdag dra till badet.

Jag var på den där babyshowern. En väldigt kvinnlig tillställning med brunch, damer och presenter till ett ofött barn. Very american. Jag gick upp supertidigt och hetssydde min present till flickebarnet som skall komma och blev precis klar med allt förutom knapparna. Så jag gav den i ofärdigt tillstånd och tog sen hem den igen och fixa klart. Oh so cute! tyckte tjejorna.

En ny dag ligger framför. Jag sitter och sippar på en iced sweet tea (söderns dricka nummero ett) och funderar på hur man som bäst kan leka loss denna sommarlovsdag.

första stressen

Idag kom hetsen tillbaks in i mitt liv. Det var en mycket välbekant känsla men det var första gången den dykt upp här i amerikat.

Jag fick imorse veta att det fanns rum för mig att ställa ut i byggnaden där det skulle vara en stor utsällning med studenternas avslutningsprojekt. Vernissagen skulle hållas samma kväll klockan 18.

Det blev lite stress. Förutom att fixa med tavlor hade jag som plan under dagen att sy en babyklänning till en babyshower som jag ska på imorgon förmiddag, laga en lasagne till några folk som behövde mat (de har nyligen fått barn och behövde hjälp) och baka en kaka till kvällen då vi skulle bort.

Men främst var det fixet med tavlorna. Jag var klar med själva målningarna men behövde fixa titlar och en beskrivning till projektet. Det behövdes skrivas ut och bli snyggt att montera. Sen skulle tavlorna hängas på nåt vettigt sätt, bestämma platser, men också eventuellt stretcha dem. Jag har målat på duk som jag inte spänt upp på ram för att kunna ta hem dem, men det ser lite slappt ut så när jag nu skulle visa dem fick jag nån oseriös idé om att ändå spänna upp dem. Jag åkte till en manlig byggfirma, fick hjälp av en tafflig ung kille som stötte på mig och bla. frågade om jag skulle bli en ”single mom”. Han skar till långa träpinnar som sen jag tänkte spika ihop till ramar. Stora meckiga ramar till väldigt stora tavlor. När jag sen kom hem med ramarna upptäckte jag att killen måste klantat sig och gjort fel för alla pinnar var för långa. Jag freakade och försökte hitta en såg. Sen började jag frenetiskt spika istället. Men insåg till slut att allt skulle ta för lång tid och var dömt att misslyckas.

Så jag häftade upp mina tavlor utan ramar, sprang omkring och klistrade upp mina små titlar och mina besrkrivningar och blev klar precis klockan sex. Då insåg jag hur fräscha och uppklädda alla var. Jag hade svettat runt i 30 graders värme med full fokus och inte hunnit tänka på mitt yttre.

J som fixat lasagnen och levererat den kom och plockade upp mig så jag kunde hoppa i en liten klänning. Sen tillbaks till vernissagen och sen lugnet.

Vi skippade att baka kakan och åka på den grejen och klänningen måste jag sy tidigt imorgon bitti.

När allt var över tog jag och J en stor hamburgare på en bar i den ljumma kvällen.

on the road

Oooh drama, oooh excitement!

Jag var ute och körde bil igår och blev helt plötsligt pulled over av en federal state police officer! Jag trodde först att det absolut inte var mig han kunde mena med sina blinkande blåljus så jag körde på. Men sen satte han på sina sirener också och då tänkte jag att jag kanske borde pröva att köra in mot kanten ifall det var mig han menade.

Han stannade sin bil gick med bestämda steg mot min bil.

Jag satt där ganska lugn och tänkte att jag faktiskt hållit hastigheten som en god amerikansk medborgare så det borde inte vara det.

Sen skrek han ”put your hands behind your head”! Nej det gjorde han tyvärr inte utan han kom snällt fram och frågade:

-- Do you know why I pulled you over maam?
-No sir
- Your plates are expired, do have your license and registration card?
- Yes sir
Sen gick han tillbaks till sin bil och fippla lite och återkom med en utskriven böter. Den går dock att slippa om ägaren till bilen fixar nya skyltar. Så det blev inte mer dramatik än så.
- Drive safely maam