Vi är tillbaks i Durham. Känns fantastiskt att vara hemma igen. Hela staden står i full blom i helt galet vackra färger. En aning kallt första dagen men nu börjar sommartemperaturen komma igen, 15-20 grader och strålande sol. Så det var vädret det.
Mina föräldrar är fortfarande här. De tog en resa söderut och var väldigt nöjda med den. Faderskapet blir dock aldrig nöjd med turistandet och vill åka runt till alla attraktioner som Durham kan tänkas ha, vilket inte är många eller särskilt attraktiva.
Jag kom tillbaks till min kurs i tisdags jetlaggad och förvirrad. Den har nu gått in i nån ännu mer döda poeters-fas där vi ska göra aktiviteter. Och jag känner mig mycket skeptisk. Vi ska vid varje lektionstillfälle träffas någonstans långt borta från den traditionella lektionssalen. Igår sågs vi klockan 10-11 på kvällen på en jazzklubb och skulle egentligen göra någon slags aktion som skulle höra ihop med vårt projekt. Jag hade ångest för att åka för alla kändes så på och positiva till att agera ut, som att vi var en drama-klass. Jag tänker att det finns naturligt i deras oblyga amerikanska blod, medan min stela svenska natur säger ifrån. Men jag tvingade mig själv att åka dit trots allt och blev lättad. Jag hade glömt hur mycket ”a lot of bark and no bite” amerikaner är. Vi hängde bara ut på jazzklubben och endast en ambitiös tjej höll aktivt på med sitt projekt genom någon fråga som hon gick runt och ställde till folk.
Så det gick relativt bra förutom att jag inte kände mig hundraprocentigt i form i min engelska. Det var krystade små kallpratsmeningar som kom ut ur min mun. Dessutom ska jag alltid när jag inte har något bättre att säga, börja jämföra Sverige och USA på ett helt oseriöst sätt. Framhärda något positivt drag i Sverige som jag sedan efteråt kommer på är helt överdrivet eller rentav falskt. Igår var det om att umgås över hiarkier. Jag fick det att låta som att i utopi-landet Sverige ser vi ingen skillnad på människor som här –vi ser inga titlar eller hierarkiska strukturer, alla bara är! Komiskt att jag är så obalanserad.
4 kommentarer:
Hahaha. Det blir alltid helt överdrivet och lite falskt när man börjar jämföra länder, människor och kulturer. Det liksom är så med generaliseringar. Men ingen rök utan eld? Och så glömmer man lätt hur jobbigt det blir för de/den andra/e...."Jo, alltså i Sverige/Peru gör man så här..." Jaha, och...liksom! Men vi bryr oss... Tack för senast!!!!!!
Du, jag har startat en ny blogg...
Jag vet det för inget gott med sig, jag måste sluta min addiction.
Tack själv, det var helt underbart att se er!
Var finns den nya bloggen?
ok I found it. Jag ska läsa!
förklaras skall att den i princip bara ska beröra ämnen som berör boken....inte så mycket "privatlivet" alltså...även om sorg visst är privat, men ja, du fattar...
Skicka en kommentar