tv is the shit

"Det är på tv det händer" som en fin person en gång sa.

Vi har tagit en paus i vänner. Inte så medvetet men mest för att svensk tv har lockat oss på sistonde. J är ju mycket för sporten men vi har några gemensamma ljuspunkter också. Det som ger mest glädje är nog Mia & Klara. Fantastiskt roliga, måste bara ge dem lite cred även om det säkert är på allas läppar där hemma. De bjuder på sådan humor som följer med en under resten av veckan. Man har alltid en rolig incident att referera till. Just nu använder vi oss mycket av "release", "slut för idag, tack för idag, hunden är bra", "pappi" och sen när man vill göra en rolig min är det ju den neddragna näsan som ligger nära till hands.

Jag har alltid varit i usa när de stora komikerhändelserna har inträffat i sverige. När jag kom hem efter ett år höll alla på att säga:
" jag tycker inte ooommmm det där", "jag ska bara hämta koameran", "heja gunnar du är bäst – du kan allt om vvs". Referenser som gick helt förbi mig. Ett annat år var det en Robinsonkaraktär som alla härmade och pratade om.

Men i år tänker vi inte missa nånting. Vi kommer komma hem med dubbla refereneser från amerikansk komik som The Daily show och The Colbert report och det från det svenska utbudet. Allt tack vare det stora nätet!

Festtisdag

Det blev aldrig nån sista semla för vår del. Grädden som vi hade var sur och jag orkade inte fixa. Så istället åkte jag och köpte min favorit pecan-kaka.

Däremot var vi på fest på kvällen och svullade riktigt mycket. En av J's teologvänner fyllde 30 och en överraskningsfest hade ordnats till hennes ära. Jag trodde jag skulle få gå på ett riktigt amerikanskt film-överrasknings-party men de satsade inte så stort. Inga Happy Birthday jirlanger i taket, inga hattar eller såna blåspipor. Innan födelsedagsbarnet kom blev jag alldeles stressad över att ingen styrde upp det hela och gjord upp en plan. Ville nästan själv börja ingripa. Men de verkade alla veta hur det skulle gå till. Hon ringde på, öppnade dörren och vi skrek SURPRISE! Inte mer ä så.

Festen var ändå trevlig och mycket god mat. Nästan galet mycket mat, hur många rätter som helst. Middagen avslutades med en äkta amerikansk gigantisk chokladtårta med fyra lager och en Happy Birthday sång, så lite känsla hade de trots allt.

Frukt är godis

Jag har en vän som bestämt hävdar att frukt inte är godis men jag börjar fundera på om han inte har väldigt fel.

J brukar vilja gå och handla på lördagar för att det bjuds på så mycket då. Han går och smaskar i sig utan urskiljning från allt som erbjuds. Jag däremot brukar numera cirkulera kring frukten. Wholefoods har så galet god frukt! När de har uppskuren ananas har jag varit tvungen att vandra runt flera gånger i affären för att suget blivit så stort efter bara en liten bit till. De lyckas ju självklart med sin generositet. Jag är numera helt hooked on färsk ananas och mango. Kommer inte hem från affären utan.

Igår när vi skulle köpa snacks till Oscarsgalan stod vi länge framför godishyllan. J valde snabbt ut en påse riesen och en peanutmnm medan jag bara stod och äcklades av utbudet. När jag var liten och oförståndig älskade jag amerikanskt godis. Jag var en sucker för grape-godis i alla former och utöver det tyckte jag mycket om Starburst kolor, skittles och klubbor med tuggummiklet i mitten. Efter tillräckligt velande och dissande gick jag bort till frukterna och köpte en stor påse vindruvor.

Såg galan mycket nöjd och belåten med mitt vuxengodis utan att smaka en enda bit av det andra äcklet.

post

Fick ett trevligt litet paket häromdagen. Men även detta var alldeles uppslitet. Den härligt doftande tepåsen var hel men knögglig och kuvertet satt bara fast med en gummisnodd. Den här gången orkade de inte ens bemöda sig att be om ursäkt för sitt usla beteende. Såna klåpare till post, men när man dissar amerikansk post minns man ju samtidigt att sverige inte har nån Post alls. De är ju ännu mer klåpare. Gå och hämta sitt paket på en slapp tobaksaffär som inte känns som de har något system eller koll alls. Eller skicka ett paket och det känns som de bara gissar hur mycket portot ska kosta.

Jag skickade en fin sak till några väl utvalda vänner i Svea som jag även måste berätta om, nu när den kommit fram. De fick den fenomenala "inauguration blend"- kaffet som vårt favorit café här borta har tagit fram och rostat. Ett Obama-kaffe helt enkelt med bönor från Kenya och Hawaii, precis som han! (De utvalda var kaffeintresserade som precis fått ett till barn, så ni andra kaffeintresserade får inte bli ledsna).

Annars har det varit ganska tomt på postfronten här nu ett tag men det är lika mycket mitt fel eftersom jag inte skrivit några brev på länge. Det är ju en så fasligt trevlig kommunikationsform som man egentligen väljer framför allt detta nya tjafs. Men jag tittar självklart varje dag i det väldigt amerikanska postfacket men oftast är det bara ett gäng reklamtidningar. Det verkar inte som att någon infört "INGEN REKLAM TACK!"-lappen här. Jag har tänkt flera gånger vara den första men också tänkt att brevmannen kanske skulle bli ledsen?

Det jag hoppas ska dimpa ner snart dock är ju Vintern som redan är förbi här i staterna.

Grådask

Idag var en grådaskig dag. Det är nästan lite mys för annars bjuder Durham nästan till 95 % på klarblå himmel och sol. Det sköna med såna hära dagar är att de får passera lite mer utan att man gör något vettigt. En blå dag har man alltid dåligt samvete för om man inte tar till vara på. Ja ni vet the feeling.

Igår var vi på ett så fantastiskt ställe. Durham alltså och alla sina små gömmor. Inte så värst långt från oss (man åker ner på Main st. lite) ligger en gammal tegelbyggnad med fantastiskt vackra ateljéer i. De har tydligen var tredje fredag i månaden öppet hus då alla konstnärer öppnar upp sina skrymslen. Jag ska tvinga med J nu på fredag och kolla in det. Sen uppe på en galet vacker vind fanns en stor utställningslokal med en väldigt intressant utställning om "the bailout". Jag blev alldeles salig att jag visades denna skatt.

Konstnärerna som berättade om sina verk var också intressanta. Dels tjejen med Madonna dockorna och sen var det en kille som gjort en fotoutställning med bilder som tagits av elever i Mexico. De hade vandrat tillsammans från ena sidan till den andra i Mexico City, vilket tog fyra dagar.

Min lärare har tydligen också sin ateljé i vackra huset och vi ska få leka där en lektion har han sagt!

semmeltisdag

Det blev en liten semla trots allt. Jag sparade fyra av de mest lyckade karlsbaderbullarna och tog fram och tinade idag. Med mycket grädde och mandelmassa så tänkte man knappt på att brödet var misslyckat. Det gjorde mig lite glad i själen. Och J blev mycket glad när förmiddagsfikat kom. Tror dock inte att jag kommer göra ett nytt försök om jag inte hittar vanlig jäst nånstans.

Jag har snart min exp. com lektion. Vi har en hel del gästföreläsare som kommer vilket är väldigt roligt. Idag ska vi till två konstnärers ateljéer och höra och se vad de jobbar med. Den ena damens utställning har jag varit på. Hon gör några slags Mariadockor som är som väldigt stora pappersdockor som man kan byta kläder på. Hon har försökt göra Marior från olika delar av världen så de har därför lite olika stilar och hudfärger. Intressanta. Den andra konstnären har jag inte pejl på. Förra veckan hade vi besök av en fotokonstnär och en graffittimålare som berättade om sina verk och utställningar.

Och så har jag inlämning av några av mina verk idag. Har haft lite målarkramp på sistonde så de blev inte riktigt som jag tänkt mig. Och det skulle ha blivit fyra stycken men är bara två just nu. Oh well det är bara min lärare som ska se denna gång. Om det hade varit uppvisning för de andra i klassen hade jag nog varit mer nervig.

day of löööve

Vi tog oss ut i folkvimlet på den stora dagen. Kände att vi blev sugna att gå på bio och då faktsikt inte för att gå på romantisk date utan för att vår lilla datorskärm kändes så väldigt liten.

Men hela amerikanska folket var ju på bio. Vi åkte till ett ställe som har både biograf och sen en slags shoppingmall-by. Där var everybody and his uncle. Alla åldrar, nästan värre än julshopping-hysteri. Par som var uppklädda till tusen gick och shoppade och åt på nån av de finare restaurangerna. Massor av par i matchande röda tröjor. Eller unga tonårspar med mobiler och hjärtbalonger i händerna.

Så det var rätt skoj att bara gå där och iakta spektaklet lite von oben. Vi hade tänkt se en film som var mer åt det seriösa hållet men sen när vi stod där i kassan blev vi så påverkade av festligheterna att vi kände att en romantisk chick-flick var mer rätt. Och det visade sig vara ett bra val. Filmen hette "He's just not that into you" och har alla heta tjejskådespelare man kan tänka sig (Drew Barrymore, Jennifer Aniston, Scarlett mfl). Det var en helhetsupplevelse. En stor, fullsatt biosalong med par och mycket tjejer. Varje gång nåt romantiskt hände blev publiken helt till sig, det var ooanden, fniss, små skrik av lycka och ibland applåder. Alla klyschor var med i flimen men amerikanerna älskar klyschorna och ibland måste man bara älska amerikanerna för det.

Happy Valentinesday to y'all!

Idag är det valentines day och det märks tydligare här i amerikat.

Det är en dag jag aldrig varit mycket för. I skolan skulle man hålla på och skicka rosor till folk och sen när de kom jämfördes ens futtiga mängd med de andras och vilka de var ifrån. Var de från vänner och bara gula rosor så räknades de knappt. Eller så fick man inga alls.

Men det är en svår dag att vara emot. Man kan låta så bitter liksom. Som att det är emot ens religion eller nåt.
-Nej vi firar inte alla hjärtans, den är så kommersialiserad.
- Jaha men måste man ta det så allvarligt, kan man inte bara se det som ett tillfälle att göra en fin gest?

Jo men visst. Men man känner ju samtidigt att man blir föst av en hel grupptrycksskadad värld som måste ut och köpa sina obligatoriska blommor. Kanske har jag blivit trött och luttrad av att stå i butiker och sälja choklad i ofantliga mängder, till alla fantasilösa kunder.

Till och med Wholefoods var alldeles hysteriskt igår och säkert ännu mer idag. Direkt när man kom innanför dörren fanns en gigantisk blomverkstad med en massa tjejnissar som hetsigt gjorde i ordning buketter. Runt omkring stod män i alla åldrar och väntade. Stiliga karlar som ska hedra sina amerikanska hemmafruar och unga taffliga grabbar som nervöst måste ge en bukett till en lika nervös tjej.

Och trots all denna cynism väcks ett litet svagt behov i mig att jag kanske också vill ha en bukett. Eller att vi kanske också borde gå ut och äta den här dagen då alla restauranger är fullbokade. Men sen kommer man ändå tillbaks till frågan varför just idag? För att vi ska känna oss lika lyckade som alla andra par? Eller för att vi ska kunna svara ett mindre trist och mer vanligt svar om nån frågar hur vi firade på valentinesday?

Ett år var jag lyckligt omedveten om att det var Valentinesday. Det var när jag bodde i usa -97. Jag och min vän Nicole var singlar och hade inte en tanke på att det var alla hjärtans dag. Vi ville gå ut och äta och tänkte att det var trevligt att klä upp sig. Så av nån anledning tog vi varsin sidenklänning. Jag hade en galet kort lila och hon en blänkande röd. Sen åkte vi glada i hågen för att äta på Olive Garden. När vi kom dit var det smockfullt och servitrisen sa att vi skulle få vänta en och en halv timme. Konstigt tyckte vi, men var ändå så sugna på just den maten att vi tålmodigt väntade. Inte förrän vi satt där omringade av alla par och servitören frågade "celebrating anything special?", så insåg vi att det var valentines day. Där satt vi som ett litet gulligt nyförälskat lesbiskt par i sidenklänningar och önskade att vi hade pojkvänner.

west från sin vackraste sida

Måste väcka er avundsjuka lite till med vädret. Det har varit några fantastiska vårdagar på sistonde. Idag är jag på west campus och sitter tragiskt nog inne. Men när man går ut ibland möts man av en underbar känsla. Alla går runt i flipflops, himlen är klarblå, luften helt varm, blommande körsbärsträd och utslagna påskliljor. Jag blir alldeles lycklig. Men J sa att det skulle kyla ner sig lite igen. I say no!

Jag sitter här för att hetsjobba med boken. Det är mycket som ska göras nu så här mot slutet och jag gillar tydligen att vänta in stressen. Jag insåg att om jag ska tvinga mig till att jobba intensivt så måste jag lämna hemmet och sitta på ett tyst bibliotek så jag inte distraheras av annat pyssel. Men man måste ändå göra själva tillvaron trevlig så jag har valt min plats med omsorg. Jag sitter i en skön fotölj som blickar ut över den våriga skolgården. Jag har med mig lite färska ananasskivor som snack som jag högljutt sultar på. Funderar snart på att ta paus och traska bort och köpa en latte eller iced mocha, problemet är bara att jag gjort mig så hemmastadd att det känns för meckigt att flytta.

Piff och paff

Piff kom och överaskade mig när jag satt vid min dator. Han sprang omkring där på balkongen, ganska äcklig och försökte hitta tillbaks till sitt träd. På avstånd luras man att tro att ekorrar är söta men i själva verket kommer de bara undan pga svansen. Den här stora råttan kändes inte alls söt utan bara otrevlig när vi var så här öga mot öga.

tåginfo

Varje morgon vaknar jag numera av ett högljutt amerikanskt tåg. Det har egentligen funnits där hela tiden men jag har på nåt sätt varit ganska immun mot det tills Hanna & Magnus var här och påpekade det.

Detta tåg har en helt absurd ritual som går ut på att tuta minst 15 gånger (har börjat räkna) i väldigt långa utdragna tut. Det påminner ganska mycket om när Sverige provar sitt rikslarm, ni vet det där krigsövningslarmet eller vad det är. Bara att det händer varje morgon och ibland även andra gånger på dagen. Det finns egentligen inte nån anledning att tuta så mycket eftersom det finns fullt fungerande spärrar. Det förstärker verkligen känslan av amerikas primitiva tågsystem.

Vår granne hade ett dramatiskt uppvaknande när han precis flyttat hit. Han berättade att han vaknat av det galna ljudet och tittat ut genom fönstret och trodde att det på allvar var tidens ände. Himlen var alldeles röd just den morgonen och i hans halvt vakna drömtillstånd förstod han ljudet som en högljudd basun som kallade på folket. Han blev alldeles rädd och tänkte "shit det var verkligen sant"!

Mina morgnar brukar inte vara lika dramatiska med det är ändå ett störande moment att vakna av detta tåg som saknar mening för sitt tutande.

my baking days are over

Jag tror jag har mist min bakarförmåga.

I amerikat när man ska bort till folk ska man hela tiden ha med sig något. Alltid dessa potluckar. Visserligen slipper man tänka på en liten töntig värdinnegåva men att alltid släpa med sig en rätt känns lite meckigt. När man går bort går man bort, då ska man slippa lagandet, sen bjuder man tillbaks och då får man själv stå för fixandet. Men icke här.

Så i fredags åt vi middag med två andra par. Jag var tilldelad att göra sallad. Det räknar jag som ett av mina bättre områden, så jag piffade till en rejäl sallad- vacker och god. J var orolig att den skulle slå huvudrätten men får man en uppgift vill man ju göra den ordentligt. Men det var nästan att den faktiskt slog huvudrätten (om jag får säga det själv).

Nästa kväll var vi hembjudna till några andra för att spela settlers. Då fick jag i uppgift att fixa efterrätt. Enkelt tänkte jag. Men när jag satte igång med baket gick allt fel. Jag valde att göra en kardemummakaka med klet uppe på. Och samtidigt sätta igång en karlsbaderbulldeg för att göra semlor till nästa dag. Sen började jag freestyla lite med kakan och blanda in farinsocker istället för vanligt socker. Och det var där nånstans som det började gå fel. Först brände jag träsleven, sen bröts den av. Sen brände jag margarinet till bullarna. Sen jäste inte bullarna för det finns bara värdelös torrgäst i det här landet. Sen brände jag kakan runt kanterna. Sen brände jag de ojästa bullarna som aldrig svällde och blev stora. Sen skar jag bort kanterna så kakan blev ojämn. Sen hällde jag över en vaniljglasyr som blev genomskinlig och alltför rinnig så det såg ut som nån hade spytt på kakan. Sen var vi tvugna att åka för vi var en halvtimme försenade. Jag satte ett patetiskt litet blomblad på toppen som bara gjorde kakan fulare och sen slängde jag alla bullarna.

Alla sa givetvis artigt att kakan var god men det var den faktiskt inte. Farinsockret tog bort kardemummasmaken så det hela var en flopp.

Idag hade vi Zack och Jill över på en svensk lunch. J fixade det mesta av maten, köttbullar, potatis, brunsås och lingon. Medan jag gjorde ett nytt försök att baka semlor. Den här gången hade jag köpt en ny träslev, en termometer, jämfört flera recept både amerikanska och svenska och köpt ny fast-rising yeast. Men de reste sig inte. Inte det minsta. Eller först lite grann men sen när jag formade bullar av dem la de sig som små pannkakor och ville aldrig resa sig upp igen.

Till slut gav jag upp och gjorde en halvgod smulpaj och brände mig järnet på ugnen. Så nu sitter jag med smärtande fingrar och ett ledset hjärta för jag inte längre kan baka.


(Bilden är för övrigt missvisande de ser puffigare ut än de är i verkligheten.)

lägenhetsflykt

Idag håller jag mig borta så länge jag kan från lägenheten. Den är alldeles rysligt kall. Det har varit några fina men kyligare dagar sen de varma vårdagarna så lägenheten pallar inte trycket.

Tänkte gå en långsam promenad runt spåret för att liksom inte lägga tanken på en bättre hälsa totalt bakom mig. Men träningsverken och kylan var för påtaglig. Gjorde ett försök att åka till ateljén och måla istället men det var bara kamp och ingen lycka. Resultatet blev bara skit.

Nu sitter jag i den vackra kinesiska läsesalen på Duke east campus. Den är inredd med en massa gamla kinesiska prylar och möbler. Det är knäpptyst, inga pratglada amerikaner vistas här, utan alla sitter seriöst och pluggar. Mitt knapprande på datorn är det enda som hörs.

Här ska jag nog hålla mig tills jag blir hungrig. Funderar på att laga den radikala rätten kräm till kvällemat. Får hela tiden för mig att jag är riktigt sugen på saker som absolut inte finns här. Så just nu cravar jag kräm. Äppelkräm, vinbärskräm eller möjligen nyponsoppa.

schliten

Idag prövade jag på nåt fruktansvärt.

Jag sitter ofta vid fönstret där man får bäst uppkoppling och tittar ut på alla hurtiga människor som joggar precis nedanför. Har tänkt sen vi flyttade in att det nästan ser lite lockande ut. Som att det är skönt att ta en springtur där på det trevliga spåret som går runt universitetet. Och imorse av nån anledning gjorde jag slag i saken. Jag kände att min dag höll på att försvinna in i en sunklunk där jag skulle kunna slafsa runt i pyjamas hela dan utan mål och mening. Så för att bota det tänkte jag att springa was the shit.

Så fel jag hade. Det var det värsta någonsin. Jag klädde på mig hurtkläder och joggingskor (som jag faktiskt äger) och sprang bort till grusvägen. Några sekunder kändes det som en bra idé. Men efter bara några hundra meter var jag helt färdig. Min kropp var helt livlös och jag hade total andnöd. Hela halsen smärtade och hållet i sidan började uppstå. Efter det försökte jag ömsom jogga ömsom gå. Tills jag kom halvägs runt. Där stannade jag och spottade och fräste och försökte återhämta mig till livet igen. Hela resten av vägen gick jag. Det kändes som en evighet innan jag kom hem och fick slänga mig på sängen.

Helt sjukt! Jag visste inte att det låg så här illa till med min hälsa. Det fanns en tid för länge sen då jag var en löpare. En period i högstadiet gick jag upp varje morgon klockan 6 och sprang spåret innan skolan. Men sen dess har jag inte rört på mig alls. Har även ibland haft motstånd till alltför hurtiga promenader.

Och idag fick jag se konsekvensen av mitt leverne. Så här ur form kan man inte vara. Men samtidigt, hur i allsin dar ska man orka utsätta sig för nåt sånt här igen? Istället för att bli pigg som alla säger att man blir av att träna så har hela min dag gått åt till återhämtning.

utvärdering

Det är dags för veckans redovisning av min exp.com. lektion.

Det största idag var min professors enorma entusiasm och tidsoptimism. Han skickar emails med info hela tiden med nya uppgifter. Så till den här lektionen hade vi flera svåra böcker som skulle läsas ut. Vi skulle också läst på för att hålla föredrag om två konstkollektiv var och utöver det planera och visa vad vi höll på med i våra egna projekt.

Dessutom har han nu startat en blogg till klassen som vi ska använda och posta saker på som vårt egna lilla community.

Till dagens lektion hade han massa ambitioner om allt vi skulle hinna med. Men han påminner om en kär vän (gustav) i sin totala okoll på tid och att han älskar att prata och komma in på sidospår.

Lektionen började med en gästföreläsare som snackade en del om konst och lärande. Det blev därefter en lång men ganska intressant disskussion. Sen skulle han snabbt gå igenom bloggen men det blev ett evighetssnack om en massa saker (oxå intressant förvisso).

Slutligen skulle vi ha våra presentationer. Jag och en ryska fick börja. Jag var allra först vilket nästan var bra för jag slapp vänta och bli nervös. Jag snackade på om Ant Farm och sedan om futuristerna (tog några jag redan kunde lite om). Det gick nog ganska bra tror jag. Men efter oss var han tvungen att bryta. Ingen annan hanns med! Alla andra slapp! Så de får antingen bara blogga sitt föredrag eller så hinns det eventuellt med nästa gång (not!). Så först kändes det bra att jag fick va först sen assnopet för jag hade kunnat slippa totalt!

Men trots all diss jag nu gett kursen så är jag glad att jag går den.

Nedan är ett klipp som heter Media Burn av Ant Farm om ni vill veta vad jag lärt mig.

det våras för södern

Idag känns det som våren i sanning har kommit. Vi invigde den med att dricka vår första latte utomhus. Solen värmde, luften var ljum, kaffet gott. Very nice!

Gårkvällens partaj var också lyckat. Mycket trevligt folk. Jag själv var på mitt mest positiva, sociala humör och minglade runt och fick nya bekanta. Bara ibland sjönk jag tillbaka till Js trygga sällskap och var med i hans samtal med nån teolog.

Temat var ju superbowl så det fanns många många skålar med snacks och dipper av olika slag. Svullade därför maximalt tills jag mådde ganska dålgt.

Ikväll är det superbowl, en amerikansk fooball match som tydligen är stor och viktig. J har desperat försökt att få tag på en tv så nu sitter vi hemma hos några som är borta och ser på denna stora event.