Juno och jag

Det börjar sakta gå upp för mig att jag numera ser gravid ut. Det är inte så att folk funderar men inte vågar gissa utan snarare så att de frågar rakt ut. Vilken månad är du i tjockis?

Man skulle kunna känna sig enormt kvinnlig vilket jag också gör från time to time. Men mest av allt går jag runt och känner mig som Juno. En ung liten tonårstjej som har blivit på smällen och som folk tittar på och tänker "oh good for you, you're keeping the baby".

Detta tänker jag för att jag under alla mina år som vuxen ändå aldrig betraktats som vuxen. När jag köpt alkohol här i affärerna och de kollat mitt leg har de frispråkiga amerikanerna alltid uttryckt sin förvåning. "You look like fifteen girl", "Oh my gosh you totally look so much younger than that" und so weiter. Eller som tjejen i min klass som blev superchockad och trodde jag var nitton som hon, men shit det är ju tio år sen!

Jag har trots alla incidenter under livet aldrig lyckats ta detta som en komplimang men kanske ska man det nu när man är preggo. Istället för en sliten och tärd gravid 30-åring så är man en sliten och tärd tonårstjej på tjocken.

(Babe du måste känna igen dig i detta?!)

Volrammos!

Jag har sommarlov nu. Det är lugnet före stormen så jag insåg att detta kan räknas som min semester.

Vi har ju varit lite överhettade så vi har frågat runt varenda amerikan om de vet om nåt badställe, men de verkar väldigt tillfreds med att gå här och svettas eller sitta inne i ac-kylda rum. Men igår fick vi napp när vi frågade en hurtig kille som gillar att vandra. Han visste om en sjö som ligger 20 min bort och går att bada i.

Vi åkte på stört och när vi kom fram var vi i sverige. En sjö omringad av tallskog, en liten tillfixad sandplätt, barnfamiljer och picknickbord. J tyckte att till och med vattnet smakade sverige. Mycket njutbart, det kommer bli vårt nya hangout. Efter en svettdag dra till badet.

Jag var på den där babyshowern. En väldigt kvinnlig tillställning med brunch, damer och presenter till ett ofött barn. Very american. Jag gick upp supertidigt och hetssydde min present till flickebarnet som skall komma och blev precis klar med allt förutom knapparna. Så jag gav den i ofärdigt tillstånd och tog sen hem den igen och fixa klart. Oh so cute! tyckte tjejorna.

En ny dag ligger framför. Jag sitter och sippar på en iced sweet tea (söderns dricka nummero ett) och funderar på hur man som bäst kan leka loss denna sommarlovsdag.

första stressen

Idag kom hetsen tillbaks in i mitt liv. Det var en mycket välbekant känsla men det var första gången den dykt upp här i amerikat.

Jag fick imorse veta att det fanns rum för mig att ställa ut i byggnaden där det skulle vara en stor utsällning med studenternas avslutningsprojekt. Vernissagen skulle hållas samma kväll klockan 18.

Det blev lite stress. Förutom att fixa med tavlor hade jag som plan under dagen att sy en babyklänning till en babyshower som jag ska på imorgon förmiddag, laga en lasagne till några folk som behövde mat (de har nyligen fått barn och behövde hjälp) och baka en kaka till kvällen då vi skulle bort.

Men främst var det fixet med tavlorna. Jag var klar med själva målningarna men behövde fixa titlar och en beskrivning till projektet. Det behövdes skrivas ut och bli snyggt att montera. Sen skulle tavlorna hängas på nåt vettigt sätt, bestämma platser, men också eventuellt stretcha dem. Jag har målat på duk som jag inte spänt upp på ram för att kunna ta hem dem, men det ser lite slappt ut så när jag nu skulle visa dem fick jag nån oseriös idé om att ändå spänna upp dem. Jag åkte till en manlig byggfirma, fick hjälp av en tafflig ung kille som stötte på mig och bla. frågade om jag skulle bli en ”single mom”. Han skar till långa träpinnar som sen jag tänkte spika ihop till ramar. Stora meckiga ramar till väldigt stora tavlor. När jag sen kom hem med ramarna upptäckte jag att killen måste klantat sig och gjort fel för alla pinnar var för långa. Jag freakade och försökte hitta en såg. Sen började jag frenetiskt spika istället. Men insåg till slut att allt skulle ta för lång tid och var dömt att misslyckas.

Så jag häftade upp mina tavlor utan ramar, sprang omkring och klistrade upp mina små titlar och mina besrkrivningar och blev klar precis klockan sex. Då insåg jag hur fräscha och uppklädda alla var. Jag hade svettat runt i 30 graders värme med full fokus och inte hunnit tänka på mitt yttre.

J som fixat lasagnen och levererat den kom och plockade upp mig så jag kunde hoppa i en liten klänning. Sen tillbaks till vernissagen och sen lugnet.

Vi skippade att baka kakan och åka på den grejen och klänningen måste jag sy tidigt imorgon bitti.

När allt var över tog jag och J en stor hamburgare på en bar i den ljumma kvällen.

on the road

Oooh drama, oooh excitement!

Jag var ute och körde bil igår och blev helt plötsligt pulled over av en federal state police officer! Jag trodde först att det absolut inte var mig han kunde mena med sina blinkande blåljus så jag körde på. Men sen satte han på sina sirener också och då tänkte jag att jag kanske borde pröva att köra in mot kanten ifall det var mig han menade.

Han stannade sin bil gick med bestämda steg mot min bil.

Jag satt där ganska lugn och tänkte att jag faktiskt hållit hastigheten som en god amerikansk medborgare så det borde inte vara det.

Sen skrek han ”put your hands behind your head”! Nej det gjorde han tyvärr inte utan han kom snällt fram och frågade:

-- Do you know why I pulled you over maam?
-No sir
- Your plates are expired, do have your license and registration card?
- Yes sir
Sen gick han tillbaks till sin bil och fippla lite och återkom med en utskriven böter. Den går dock att slippa om ägaren till bilen fixar nya skyltar. Så det blev inte mer dramatik än så.
- Drive safely maam

Happy birthday to me

Ja, det var en stor dag igår. Min födelsedag.

Det blev ingen cupcake eller amerikansk ballong men däremot en utsökt cheesecake och en jordgubbsfrukost för att celebrera mig och sommaren.

Under dagen målade jag som vanligt i ateljén och börjar nu bli klar med mitt projekt tror jag. Det ska visas upp på tisdag.
Senare intog jag en riktigt fin decaflatte i solen, på mitt favvoställe.

Vi skulle gått ut och ätit med våra friends Jill och Zack men det blir ikväll istället. Så igår fixade maken finmat. God risotto med lax och sparris. Risotto är hans grej, han är mycket bra på det och uttryckte sen hur trevligt det är att lag mat. Men att han som så många män gärna håller sig till finmaten och inte vardagsslafset som man inte kan lägga lika mycket energi på.

Kvällen avslutades med ett avsnitt the daily show som just denna kväll riktade sitt program till oss och hyllade mig genom ett långt Sverigeinslag.

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

skräckscenariot

Jag lever just nu i en liten låtsas-tillvaro. Jag går upp, softar runt och sen går och målar, går hem och äter och fikar och sen iväg och målar igen. Sen kommer J hem och då försöker vi njuta av det fina vädret och åker till nåt café eller en restaurang. Igår till en pizzeria med några svenskar.

Men skräcken över det verkliga livet börjar smyga sig på. En tillvaro med ansvar och stress ligger på lur och påminner om att det snart är dags.

I natt hade jag min andra mardröm om det som komma skall. En god vän hade också en bisarr mardröm innan han skulle göra en mycket mer dramatisk flytt från Peru tillbaka till Sverige. Det känns som det fanns mer fog för hans oro men min finns där trots att den kanske inte bör göra det.

Jag drömde i alla fall att en Markus ringde till mig och sa att han åkt ända från Västerås för att jobba i kaféet men nu undrade han om det var nödvändigt att han var där eftersom det redan var massa folk där. Jag övertygade honom att det var jätte viktigt att han var på plats eftersom han var den enda med koll och sen for jag dit i ilfart. När jag kom fram var klockan 10 och en timme kvar till kaféet skulle öppnas. Varken kafégruppen eller Markus hade plockat fram en enda bulle eller bakverk och hade inte den minsta aning om vad som behövde göras. Men den största skräcken som fick mig att svettig och flämtandes vakna från drömmen var när jag skulle pröva att göra en espresso och hela espressomaskinen stod i lågor och var strömförande så man inte kunde stänga av den.

Det är ju mycket att vara orolig för. Ett kafé som kanske går åt helvete! Och jag ska jobba i hela 3 månader, innan jag får en ny låtsas-tillvaro i en liten stuga på landet.

goda grannar

Det här året har varit året då vi varit osunt förberedda innan våra gäster kommit. Har aldrig tidigare upplevt hur det känts att vara helt klar när folket knackar på dörren. Utan det har alltid varit enerverande när mänskorna kommer exakt i tid.

Igår hade vi våra grannar över på en liten bjudning. Vårt hem var spicking specking och såg nästan onaturligt städat ut, som att vi var ett städneurotiskt och minimalistiskt par. Det beror ju på avsaknaden av vårt vanliga plotter och därför går det ganska snabbt att städa.

Sen var förberedelserna ganska lätta. Lite ostar och en dessert som jag tillverkat kvällen innan. Så därför stod vi där och kände jahapp nu får de väl komma. Na na na na na na. Men gästerna var lite sena och då började tvivlet komma. De kommer inte! De skiter i oss! Vi får sitta här i vårt perfekta, stela hem och äta våra uppstyrda godsaker själva!

Till saken hör att vi bjudit in på det gammeldagsa sättet med en liten lapp på de utvaldas dörrar. Sen har vi inte stött på dem och de slappa amerikanerna hade inte skrivit en lapp tillbaka. Så det hela var lite risky. Men man tänkte ju att om man inte kan så är man ju extremt ohövlig om man inte knystar nåt.

De kom till slut efter olidlig väntan, fler än vi trodde. Vi låtsades bestyra igen som att det fanns nåt kvar att fixa och kvällen blev ovanligt lyckad.

avveckling #1

Vi börjar lite smått avveckla här.

Igår var några killar hos oss som ska flytta in i vår lägenhet när vi drar. De ville kolla in våra möbler och se om det var något de ville köpa. Lite vemodigt att några andra ska ha vårat place med våra fina saker i. De gick runt här och J visade och satte pris på våra ting. Jag satt i ett hörn och surade. Men en liten glädje var att de gillade vår inredning och tog nästan rubbet. Allt förutom soffan (trots att jag inte nämnde hur äcklig den egentligen var och att den luktat tant), tror de tyckte den var för dyr.

Skulle så gärna tagit hem den fina tamburmajoren och den söta gungstolen från södern. Men all good things come to an end. Och jag får ju en ny lite stuga att inreda snart, med bondprylar från loppisfynd i östergötland kanske. Bara att där hemma finns det inga fynd kvar. Alla medvetna svenskar har redan hittat och tagit det göttaste.

målande musik

Jag tillbringar det mesta av min tid nu i ateljén. Har ju ett projekt hängande över mig som jag vill få färdigt, även om jag nog inte hinner ha en utställning med resultatet som var tanken från början.

Trivs väldigt bra med det än så länge. Oftast får jag vara där helt allena vilket är mycket fridfullt.

Igår fanns dock en annan tjej där och målade när jag kom in. Hon hade ganska hög musik på i lokalen och frågade om det var ok. Jag sa givetvis "no problem" utan att ana vad jag sa ja till. Efter en stunds smörsång insåg jag att det var Jesus-is-my-boyfriend-lovsångsmusik som hon spelade friskt. Den bröts ibland av med nån slags kristen hip hop och en gång med den profana "red red wine". Det var ett lidande. Stå där och måla och försöka vara inne i min egen värld och samtidigt dras in i en helt annan. Men jag försökte tänka positivt och insåg att det var det perfekta inspirationen till mitt projekt om det evangelika södern. Och dessutom, var i Sverige skulle en vanlig skolelev spela sån musik helt obekymrat? Jag borde kanske istället hoppa på min mans korståg för mer öppenhet för religionens uttryck.

på allmän begäran...

My progress.
Just nu är magen lika stor som stjärten ungefär. Men den varierar friskt. Har jag ätit känns den dubbelt så stor och ingen skulle ta miste på att jag är pregnant. Men när den är hungrig ser den bara ut som en liten ölmage. Så än har inte folk man halvkänner vågat säga nåt om min konstiga figur.

Nu har föräldrarna turistat färdigt. Vi har visat dem allt vi kan och lite till. De verkade väldigt nöjda. Pappan har pratat teologi med två professorer på universitet och var alldeles hög efteråt. Och mamman har solat. Lite har de återupplevt och tänkt på sitt universitetsår i Corvallis, tror jag.

Som avslutning tog vi en påskbrunch på Fosters. Nu skjutsar J dem till flyget. Jag fick inte plats i bilen för vi har skickat med dem så mycket vi kunde av vårt bohag.

Så nu är det bara jag och J här med väldigt lite prylar. I en kort liten tid till ska vi få njuta av amerikat. Jag ska hinna svulla allt gott några gånger till, vilket dock är lite enklare nu när jag är preggo och min svullkapacitet har ökat. Sen ska jag hinna måla lite till. Helst göra klart mitt projekt men jag får se hur det går. Kanske ta en liten soft joggingrunda till. Hinna umgås med teologvänner och andra vänner. Hinna baka perfekta chocholate chips. Hinna cruisa runt i bilen. Ja det är mycket med spouselivet.

hemma

Vi är tillbaks i Durham. Känns fantastiskt att vara hemma igen. Hela staden står i full blom i helt galet vackra färger. En aning kallt första dagen men nu börjar sommartemperaturen komma igen, 15-20 grader och strålande sol. Så det var vädret det.

Mina föräldrar är fortfarande här. De tog en resa söderut och var väldigt nöjda med den. Faderskapet blir dock aldrig nöjd med turistandet och vill åka runt till alla attraktioner som Durham kan tänkas ha, vilket inte är många eller särskilt attraktiva.

Jag kom tillbaks till min kurs i tisdags jetlaggad och förvirrad. Den har nu gått in i nån ännu mer döda poeters-fas där vi ska göra aktiviteter. Och jag känner mig mycket skeptisk. Vi ska vid varje lektionstillfälle träffas någonstans långt borta från den traditionella lektionssalen. Igår sågs vi klockan 10-11 på kvällen på en jazzklubb och skulle egentligen göra någon slags aktion som skulle höra ihop med vårt projekt. Jag hade ångest för att åka för alla kändes så på och positiva till att agera ut, som att vi var en drama-klass. Jag tänker att det finns naturligt i deras oblyga amerikanska blod, medan min stela svenska natur säger ifrån. Men jag tvingade mig själv att åka dit trots allt och blev lättad. Jag hade glömt hur mycket ”a lot of bark and no bite” amerikaner är. Vi hängde bara ut på jazzklubben och endast en ambitiös tjej höll aktivt på med sitt projekt genom någon fråga som hon gick runt och ställde till folk.

Så det gick relativt bra förutom att jag inte kände mig hundraprocentigt i form i min engelska. Det var krystade små kallpratsmeningar som kom ut ur min mun. Dessutom ska jag alltid när jag inte har något bättre att säga, börja jämföra Sverige och USA på ett helt oseriöst sätt. Framhärda något positivt drag i Sverige som jag sedan efteråt kommer på är helt överdrivet eller rentav falskt. Igår var det om att umgås över hiarkier. Jag fick det att låta som att i utopi-landet Sverige ser vi ingen skillnad på människor som här –vi ser inga titlar eller hierarkiska strukturer, alla bara är! Komiskt att jag är så obalanserad.

Stora Äppelstaden

Ok nu ska jag ta mig samman. Det är ju trots allt så kort tid kvar tills bloggen inte har något existensberättigande så då måste jag ju passa på.

Vi är ännu inte på plats i Durham men däremot är mina föräldrar det. De bor just nu i vår lägenhet och är alldeles ditslängda och vilsna. Dock verkar de klara det hela bra förutom att de inte har lyckats hitta vår bil. Päronen ska ta sig en liten tripp söderut utan oss. Sen kommer vi tillbaks på måndag och ska visa dem vårt amerikanska liv och leverne.

Känns lite omvänt att de är där nu. Kanske borde mamman göra ett inhopp som gammelspouse.

Vår resa till New York blev kort men ändå väldans trevlig. Det är verkligen städernas stad. Helt galet stor och hipp. Vår vän Claes som vi bodde hos hade fixat lägenhet mitt i Manhattan i ett trevligt artsykvarter. Så det var vår bas. Därifrån gick vi och insöp atmosfären och traskade runt på gatorna, fikade och åt. Vi hann med Chinatown, Soho, Times Square och en liten konstutställning. Jag hade dock sett fram emot de stora muséerna som jag skulle briljera för J om alla mina nya kunskaper, men det hanns inte med. Får bli nästa gång.

En stor höjdpunkt var en kväll med Claes då vi hittade en liten kinesisk tapasbar där vi åt haj med otroligt skrämmande konsistens. Sedan traskade vi vidare till köttkvarteren till en mysig restaurang där vi krånglade med den Drew Barrymore-liknande servitrisen och bytte bord flera gånger för att få den perfektionistiska upplevelsen. Sen tog vi oss hemåt i den neonupplysta natten genom att Claes kallade på taxi på världsvant NYmanér.