I hate good byes

Nu har Hamburgarna åkt hem. Jag blir alltid så sorgsen när en era tar slut. Och även fast Hanbergereran var väldigt kort så var de här tillräckligt länge för att bli en del av vår vardag. Man hade vant sig vid att många fler bodde här. En glad och käck Johan som sitter vid datorn, en stånkande, suckande Lovisa som har lite morgonångest, en alldeles fantastisk Märta som börjar varje dag med ett stort leende.

Både jag och J blev vemodiga efter att vi släppt av dem på flygplatsen. Innan de kom levde vi i ett tillstånd av välsignad glömska om vad vi saknar. Nu efter de varit här vet vi knappt hur man återgår till det.

Men det finns några positiva saker med att de dragit. Vi får tillbaks vårt rum, vår säng och vår klädhängare. Man har bara sin egen hunger att tänka på inte Lovisas omättliga. Man blir inte väckt på natten av ett barnskrik. Man behöver inte knacka på toaletten innan man ska gå in (finns inget lås).

Fast egentligen går alla de grejerna också att vända till saknad och tomhet.

Den bästa medicinen mot sån här depp är tv. Vi såg klart ”mitt så kallade liv”, massor avsnitt för att döva ångesten. Och efteråt kändes det lite lättare.

gästblogg: but nothing lasts forever

Nu vill hon att jag ska avslutningsblogga men jag har ingen aning om hur jag ska kunna sammanfatta amerikaveckorna just nu när jag är så mätt i magen av sista svullpizzan och hjärtat är så sorgset. Kanske förväntas jag samla ihop tåtarna, punktvis redovisa, koka ihop självaste essensen. Men de säger att USA inte så lätt låter sig sammanfattas.

När vi hade tagit oss igenom helvetesimmigrationsmyndigheten på Washington Dulles (det är nu drygt tre veckor sedan) blev vi hälsade välkomna av nån slags konstapel med frasen ” Hi, how are you?” Jag hade glömt att det är så de säger, eller kanske hade jag aldrig vetat. Jag blev rörd och konfys på samma gång – vad förväntades jag säga? Jag mådde illa men jag sa att jag var fine och konstapeln log och jag blev återigen en människa och inte bara en passagerare. Sedan dess har jag varit en människa och jag har försökt göra som de andra människorna gör over here. Åkt bil mellan shoppingcentren, lärt mig skilja på stripmall och vanlig mall, gjort komplicerade menyval och inte skämts över att ta med resterna i en doggybag ifall det nu hade blivit något över. Gått i kyrkan på söndagarna och druckit take awaykaffe, allra helst kan man kombinera de båda sista utan att skämmas över det heller. På det hela taget behöver man inte skämmas över mycket i detta land. Man bara säger thanks och fine och ler och det kan ta en hur långt som helst.

Jag har tagit Whole Foods till mitt hjärta och idag efterskänkte de till och med en kasse, en vacker kasse med ett träd på som man stolt kan använda om och om igen och samtidigt exponera logotypen som visar att man är en medveten medelklassmänniska med akademiska meriter och god smak. De måste verkligen ha förstått att just jag är en sådan människa som bör ha deras kasse. Även Märta fick en kasse, en lite mindre som hon kan ha oblekta blöjor och ekologisk välling i. Jag var lite otrogen igår och gick in på Walmart. Mest för att se hur det var. Det var helvetet. Det menar jag nästan på allvar. Och det säger väl något om detta land, att här finns både Whole Foods och Walmart. Det är nog så nära en sammanfattning jag kommer, men det känns lite torftigt att det bara handlar om livsmedelsaffärer.

I morgon flyger vi hem, i övermorgon handlar vi mellanmjölk i tetrapack på ICA Maxi. Men nu: amerikansk äppelpaj.

My so called life

Sen Luckystrike-dagen har jag och L inte kunnat släppa att älta vår tonårstid. Så igår, för att maxa nostalgitrippen gick vi och hyrde My so called life-boxen. Det blev en helkväll med Angela.

Så roligt att se denna kvalitétsserie igen och med lite nya och aningen äldre ögon. Vi var båda chockade över att Jordan är en sån tönt och ett så stort as. Vi kom fram till att han personifierar hela mänsklighetens slappa, tafatta killar. Då (när serien gick) var det så självklart och inte alls konstigt att han gjorde slut med Angela bara för att hon inte ville ha sex. Han var ju så snygg och cool.

Det var också komiskt att man kunde se den lite från föräldrarnas vinkel nu. Då tyckte man bara att de var störiga och man förstod helt hennes frustration med dem. Nu skrattade vi istället åt att Angela är så tonårig och patetisk.

Men mest av allt gjorde det ont i hjärtat. Just det att man aldrig mer kan gå tillbaks till Angela- stadiet. Då världen låg öppen och vad som helst kunde hända. Som min lillbroder brukar säga - vi har passerat vår prime.

Men jag försöker ändå. Nu när 90-talsmodet är på väg tillbaka embracar jag det fullständigt. Har nog aldrig velat lämna grungestadiet egentligen. Blev så inspirerad av alla flanellskjortor, lager på lager och mixmatch som vi såg igår att jag omedvetet lyckades klä mig som en tokig Angelakopia idag. Men det var rätt vackert eller kanske tragiskt.

We all got a crush on obama

Obama Obama! Nu närmar det sig. Det är nästan så att jag blir lite nervös i magen på fullt allvar. Man vill ju så att han ska vinna. So much is at stake.
Vi såg denna fina pumpkin i ett fönster. Har inte skaffat mig några pumkins än men känner att det är dags. Folket börjar dekorera sina verandor för fullt nu och våra små balkonger står helt tomma. Det går inte för sig.

lucky strike staden

Vi har nu tagit oss en titt på vår närmaste omgivning, Durham. Vi åkte då till tobacco-muséet. Det var gjort nån gång på 80-talet och var ganska tacky. Läskiga pratande dockor som Märta blev livrädd för. Men framförallt var det väldigt nostalgiskt och odelat positivt till rökning. Alla dockor sa att de hade det bästa jobbet man kunde tänka sig. Och när vi såg en dokumentärfilm om tobaccostaden Durham berättade de om den gamla goda tiden då staden blomstrade "because of the golden leaf and all over the city was the sweet smell of tobacco". Sen avslutades den med ett vemodigt snack- "but nothing lasts forever" och att "nån kopplade ihop cancer och rökning och plötsligt var det förbjudet med tobaksreklam" osv. Det var roligt.

Jag och L vandrade ner till downtown Durham sen. Innerstaden är ganska sorglig, bara nedlagda tomma gamla lokaler som inte fått nytt liv. Vi kunde inte drömma oss tillbaka till det goda 20-talet men blev istället nostalgiska över vår tonårstid då vi båda ville se ut som Angela i "Mitt så kallade liv" och lucky strike var det tuffaste märket att feströka.

the scrap exchange

Åhh inspirationen bara flödar!

Igår hittade jag en sån fantastisk affär. Amerika det förlovade landet har verkligen allt. Den heter the Scrap Exchange och är en uppsamlingsplats för gamla saker. Stora hinkar med små burkar, tapetrullar, tyger, garn, små band och snören, gamla kort, skruvar, lampgrejer, ramar med mera. Man köper det på vikt så det är billigt också. Och sen fanns det massa kreativa konstverk och saker (smycken, väskor och annat) folk hade gjort som de sålde. Blev helt salig. Nu finns det inga skäl att inte balla ur i sin kreativitet och skapa massor. Det bara ligger där och väntar på mig.

Fostersdagen

Gasen har kommit. Nu kan man strosa runt i t-shirt i vår lägenhet igen. Toaletten är varm som en bastu. Känner mig undernärd på värme så jag frossar loss lite nu i början. L och J går och svettas istället och öppnar fönster.

Idag har vi en Fostersdag. Alltså en heldag på trevliga veranda-caféet Fosters. Ingen konversation, utan vi har med oss varsin bok och sitter tysta och läser. Märta har oxå en bok och ett äpple att leka med och när hon kräver mer så turas vi om att bry oss. Det är helt fantastiskt. L säger att man inte behöver något mer i livet än detta. Familj, vänner, en bra bok och ett trevligt café. Jag håller med. När man blir lite stel i nacken eller trött på att läsa så går man in och köper lite lunch, en kakbit eller lite kaffe.

J är den som fattas. Han har kommit in i nåt sjukligt effektivt tänk. Går numera upp vid fem och åker iväg till campus vid sju. Men idag sprack det då han försov sig till halv åtta. Vi andra tre som bara semestrar var skadeglada över att det inte höll i sig så länge.

kallaste hösten i mannaminne!

Helt sjukt, vår lägenhet är så vansinnigt kall. När vi kom tillbaks efter vår resa har det blivit kyligt i Durham och i vår lägenhet är det obeskrivligt kallt. Efter första natten kom Johan upp och frågade om han hade vita fläckar i ansiktet. Lovisa hade snott åt sig hela täcket så han hade legat i bara fillingar och ett lakan och nära på frusit ihjäl.

Jag själv fick tillbaka hemska minnen från när man låg kall och fuktig i ett vindskydd på hajk. Helt obeboligt. Så jag stapplade in till vår granne och frågade vad som var fel. Han stod avslappnad och inte alls huttrande och sa att deras värme var fine. Sen frågade han om vi varit i kontakt med gasbolget. Vi har elektricitet men vadå gas, ska man ha det oxå? Ingen som sagt det till oss. Han gav mig ett nummer och vi ringde på stört. Men gasmänniskorna är buisy, de sa att de kanske skulle försöka komma i övermorgon. Så minst en natt till i vinterkyla.

Jag ringde dem som fixar det mesta åt oss och de lånade ut lite täcken så i natt sov jag med en elektrisk filt. Så länge man höll sig under den var det ok men att gå upp från sin säng på morgonen var vidrigt. När ens andedräkt syns går det ju inte. Låg kvar och gömde mig tills dagen började hetsa. Då snabbt upp som ett plåster som ska dras av sen hoppa in i duschen. På med högsta värme så man kokas sen på med massa lager kläder och sen mycket te och varm gröt.

Den enda som är varm och lyckligt ovetande är Märta. Hon slafsar runt i sin pyjamas och är nöjd med tillvaron.

obamagirl

Den politiska resan

Man kan också säga att vi gjort amerikas politiska resa.
Första stoppet var vid George Washingtons gård. Lite av en turistfälla. L var besviken att huset var mindre än hennes systers prästgård.

Sen var det ju DC där sjukt många byggnader skulle ses. Kändes stort att vara i världens huvudstad. Och stort att vara där Forest Gump och tjejen ropar på varandra och springer genom fontänen. Utöver det var det mycket krig och krigsmonument som skulle tittas på. Alla dessa war-heroes. Och sen den jätte stora Abraham Lincoln som sitter på sin tron och tittar ut. Han känns lite överhyllad.

Sen alla debatter. Vi såg den sista debatten hos Pastor Dick vilket var komiskt. De var ju självklart för Mc Cain och trodde att Obama var muslim.

Och till sist toppar vi med med självaste Obama!! Vi fick igår nys om att han skulle komma till Fayetteville som ligger två timmar bort. Så trots stjärtschmertzen satte vi oss i bilen tidigt imorse för att se den nye frälsaren. När vi kom dit var redan tusentals människor där i denna lilla håla. Vi ställde oss i den osannolikt långa kön i hopp om att ändå komma in. Men två timmar senare fick vi veta att det var fullt. Vi hängde dock kvar där utanför tillsammans med med den stora besvikna massan. Men då plötsligt kom hjälten Obama, som bryr sig om den lilla människan! Han tackade folket för att de var där och höll ett litet minital för oss som var utanför sen gick han in och höll det riktiga. Det var stort. Publiken (och vi) blev helt hysterisk. Det var ett historiskt ögonblick. Vi stannade kvar och hörde det riktiga talet från högtalare (utan att se honom) och tyckte mest att det var hoppfullt att så många var där, så vi inte kunde komma in, för då kanske det blir den unga fräscha och inte den gamle gubben. För ingen kan väl på allvar bli extatisk av att se Mc Cain. Han kan ju aldrig vara kidsens idol. Nej mannen vi såg är amerikas stora hopp och hero!

den religiösa resan

Nu är vi hemma igen. Med mycket intryck att smälta och mycket smärta i stjärtarna. Sista dagen blev en enda lång bilfärd på 12 timmar. Jag var skakig och svag i benen och ingen känsel kvar i rumpan när jag steg ur bilen. Lilla Märta var less på att sitta fastspänd och såg med sorgsna ögon på sina föräldrar. Man glömmer alltid att det är såna sjuka avstånd i usa.

Men det var en trevlig trip. Vi var där uppe i Frostburg i tre dar. De vi bodde hos var som sagt väldigt vänliga och generösa. Men mannen i huset var också en lite halvgalen pastor som höll på att bygga Noas ark i naturlig storlek! Han hade hållt på med projektet sen 70-talet men inte kommit så långt på grund av kostnaden. Han snackade en hel del om den och om Guds ledning i byggandet. Kändes så roligt att vi kom till en sådan superrepublikansk, amerikansk familj men det blev lite too much mot slutet. Vi kände oss som väldigt stela, cyniska, oreligösa svenkar och var rädda att bli genomskådade.

Frun tog oss på en amish-tour. Vi åkte runt bland deras hus och hon berättade lite fakta som vi funderade på om de var påhittade eller sanna. Hon sa bla. att de inte gillar att man tar kort på dem. Men sen började hon hetsa mig till att ta kort ändå. ”they don’t mind, they’re very friendly people”. Kändes konstigt att åka runt där och stanna bilen vid deras kyrka, hus och skola som nån slags safari. Samtidigt väldigt inspirerande och intressant. De lever ju helt utan elektricitet och helt ekologiskt utan att de försöker vara trendiga. Och det har levt så sen 1600-talet. Hon stannade till vid kyrkan där några män stod i sina svarta handsydda kostymer, hattar och långa skägg. Nyfikenheten tog över så vi tvingade fram Joel för att prata med dem. Jag och L stod lite bakom och lyssnade som två små flickor. Det var intressant att höra lite av deras tänk. Men medan jag lyssnade stod jag också och var orolig över min moderna, syndiga klädsel. Skrikande röda skor, röda naglar och långt utsläppt hår. Blev alldeles nervös, de kanske inte ens pratar med kvinnor hur som helst.

Efter alla dessa religiösa intryck har L blivit lite omvänd. Hon pekar ständigt mot himlen (som Pastor Dick gjorde) när vi har tur med något och säger ”it’s because of you know who!”. Dock har hon en viss ironisk ton i rösten som Dick saknade.

eastcoast

Vi har gett oss iväg på en liten roadtrip. Vi åkte i måndags upp till Washington DC och sen vidare norrut mot bergen.

För att ge J och L en överdos av amerikansk kultur tog jag kontakt med en bekant som bor i Texas men som kommer från Maryland. Hon fixade in oss hos hennes morföräldrar så där bor vi nu. Rätt bisarrt och helt fantastiskt. Både jag och L låg vakna första natten och tänkte på hur lite man faktiskt vet om dessa människor. L fantiserade till och med om att de skulle röva bort hennes lilla Märta. Man bara drog hit på vinst och förlust för den amerikanska upplevelsens skull. Men paret vi bor hos är otroligt fina och gästvänliga. De göder oss med pannkakor och ägg och storys om deras liv.

Här uppe är så galet vackert. Vi är alla överens om att vi just nu upplever vårt livs höst. Det är helt magiskt att åka genom bergen som är täckta av lövträd i alla möjliga färger. Och allt känns såklart som en film. Majsfält, amerikanska brevlådor, gamla vita träkyrkor, gamla lador med rundade tak. Old time america där alla röstar på Mc Cain.

Mitt problem är att jag inte kan dokumentera allt. Jag glömde min kamera på ett café på L's födelsedag, som tur var finns den kvar där men kom därför inte med på resan. Så jag tvingas uppleva allt i nuet. oj vad svårt!

Imorgon ska vi ta oss en titt på lite Amish-folk. Känns lite märkligt men ja, ja. Sen undersöka den lilla byn Frostburg.

(i ju med att kameran är borta så blir det få bilder på bloggen. Cupcake-bilden är fake, den cupcake jag noga utvalde var mycket vackrare än så!)

kött ä gött

Jag vill utveckla den köttiga restaurang-upplevelsen som L nämnde. För mig blev det en köttskräck-revelation. Jag får ofta sådana på restauranger. Jag förstår inte att jag aldrig lär mig. Jag är så svag i min vegetariska övertygelse. Ofta när vi går på restaurang tror jag att jag är sugen på en köttabit. Men alltid efteråt ångrar jag mig järnet och får djup ångest. Denna gång var exakt så.

Jag skulle sett alla tecknen. Det började med menyn. Bara kött i olika storlekar. När servitören skulle utveckla menyn för oss tröga svenskar jämförde han fläskfiléns storlek med sin underarm. Som en påminnelse om att det är en kroppsdel. Därefter gick han och hämtade en rå, stor, blodig stek för att förtydliga sizen. Som ett sista tecken byttes vår lilla vanliga kniv ut mot en mördarkniv för att understryka att vi måste ta död på djuret som kommer på vår tallrik. När väl steken låg där hade jag stora problem att äta den och tyckte inte alls att medium well-konsistens var imponerande utan bara skrämmande.

Efteråt gav jag Joel stränga order att förbjuda mig att beställa in kött nästa gång vi äter nånstans. Men jag är säker på att det kommer misslyckas. Jag kommer envisas om att jag är riktigt sugen.

gästblogg: The american födelsedag

Igår var det min födelsedag, den första på amerikanska. Med anledning av detta har Lydia bett mig att gästblogga om mina upplevelser.

Den amerikanska födelsedagen vilar i allmänhet på fyra stöttepelare. Den första, och kanske viktigaste, är the american cupcake. Det är en muffins med tjusigt pynt på som man kan tro skulle vara torr, men Lydia säger att i Amerika är inga kakor torra. Min cupcake hade en orange blomma på sig, den var både vacker och god. Det har jag lärt mig nu, att i Amerika kan de det här med bakverk.

Den andra stöttepelaren är heliumballongen. Det ska stå happy birthday på och hela dagen ska den sväva runt ens huvud, som en trafikfara. Man blir less på den, men den gör sitt jobb. Det är inte så mycket att orda om heliumballongen.

Stöttepelare nummer tre: konsumera. Det gjordes på Forever 21, vilket kan verka patetiskt när man är så mycket äldre. Och ja: jag kände mig verkligen gammal därinne, för de pumpade ut hetsig musik och golvet var så blankt och det var så mycket kläder. Till råga på allt har nittiotalet kommit tillbaka och det är så lätt att tro att man är 17 när tröjorna är så randiga och skjortorna så rutiga.

Vi är framme vid den amerikanska födelsedagens fjärde och sista punkt: den svulliga middagen. Den ska vara köttig och oväntat dyr, servitören skall vara så trevlig som bara en amerikansk servitör kan vara och valen på menyn ska vara fler än någon orkar ta ställning till efter en lång födelsedag.

Det mina vänner, (eller snarare Lydias vänner) är en riktig amerikansk födelsedag. Jag fick en, och den var fin. Tack.

/Lovisa

Grattis Pallen!

Idag vill jag blogga till min brors ära. Han fyller år och blir gammal, långt över 30!

Då ska det handla om bilar. Men jag kan inget om bilar och förstår inte vad som är grejen egentligen. Jag tror att han tycker att det är häftigt att de är så stora här i amerikat. Tror att han gillar jeepar och cherokees. Och sen gillar han amerikanska lastbilar. Så jag kollar extra mycket på fordon idag.

Utöver det så hedrar jag min bror genom att dricka rootbeer, säga fula ord på engelska och snart ska jag till en mall och köpa en gigantisk grön milkshake och äta en svullig cinnabon.

När jag och min bror var små och var i usa åkte vi till en stor shopping mall som hade en isbana i mitten. Så vi hyrde skridskor men det fanns bara tjejvarianter med taggar där fram, inga hockeyrör så min bror blev som Bambi på isen. Jag var lycklig och gjorde piruetter medan han var sur för att han en enda dag i livet var sämre på sport än mig.

Grattis igen kära bror!

dagens amerikan

Vi använder oss av uttrycket "dagens amerikan". Den person som personifierar den vackra amerikanska kulturen för dagen.

Lovisas dagens amerikan var förmodligen en man med en hund utanför ett café där vi fastnade ett tag i väntan på bättre tider. Hunden var stor och schäferliknande och försökte få kontakt med L som dock ignorerade aset. Hundmannen försökte förklara för jycken: "she might be a catperson you know".

Johan tog en tur med sin dotter på ryggen till en närliggande brandstation. Där fick han träffa och byta kepsar med amerikanska biffiga brandmän.

Min amerikan var en konstnär från NY som vi har som gästlärare i några veckor (i målerikursen). Han var helt fantastisk. Gammal erfaren konstnär och jazzmusiker iklädd en svart liten basker och guldkedjor. En gangsterkonstnär.

sverige vs amerika

Nu har Hanbergers anlänt. De har fört med sig mycket liv till vårt hem, framför allt det lilla livet. Jag vaknade inatt av en ylande baby. Var ovant och förvirrande. Jag låg och funderade på om jag skulle gå upp och göra en insats om det kunde vara så att föräldrarna inte vaknade eller brydde sig. Men jag låg kvar i min säng och de fick till slut tyst på skrikandet.

Men annars bidrar de bara med goda ting. Ett livligare samtal vid matbordet till exempel. Konverastionen har än så länge mest handlat om hur dåligt amerika är och hur bra sverige är. Lite ensidig vinkling så här i början men när de landat lite ska jag visa dem alla skatterna och efter det kommer de aldrig någonsin kunna yttra ett ont ord om usa igen! Lovisa är förresten redan övertygad. Jag behövde bara visa henne mataffären Wholefoods och efter det vill hon stanna i usa, bli hemmafru och bara handla mat.

Gästblogg: Skäl att åka till Amerika #4 Ben&Jerry's

Ok, jag vet att B&J finns i Sverige, men då kostar det typ 50 kronor för en halvliter och det kan man ju inte betala. Om man inte är addicted, förstås. Och det misstänker jag att jag har blivit. Här kostar B&J 20-25 kronor paketet, och den första smak jag gick för var ”Americone”. Delvis för Steven Colbert var på framsidan. Det var allvarligt talat något av det godaste jag har smakat. Helt betagande! Jag övervägde på fullt allvar att ge upp alla andra goda saker i livet – eller åtminstone hälsa & midjemått– och äta ett paket Ben&Jerrys varje dag. Det har i grunden förändrat min uppfattning om vad glass är och hur det ska smaka. Och då är jag ändå uppvuxen med Bosses. Men det är nåt särskilt med B&J. En krämighet som man inte får någon annanstans. Häromdagen testade jag en ny smak: cheesecake&brownie. Helt sjukt god den också!

Och betänk: om man åker till USA och äter ett paket B&J om dan, då har man snart tjänat ihop hela biljetten!

/Joel

vänner på väg!

Vi går i väntans tider. Lilla ärtan Märta ska komma på besök tillsammans med sina föräldrar. Såg henne nyss på skypen och det kändes inte riktigt som hon var medveten om vad som snart skulle ske. De kommer på måndag. Så jag och J funderar på vad man ska se och visa. Vilken mat som känns viktigast att uppleva. Ska bli otroligt kul att ha riktiga vänner omkring sig.

Annars jobbar vi ganska hårt på vännerfronten. J framför allt han networkar gärnet och lunchar med kleti och pleti. Jag träffade på en svensk kille häromdagen som var trevlig. Han satt med sin dator täckt av älgklistermärken och hejasvrige-skyltar, så jag gick fram på amerikanskt vis och pratade. Hans mamma var svensk så han kunde språket väl och berättade att han växte upp utanför Linköping och sen bott i Oregon. Det var kul, man blir ju lätt lite sverigepatriotisk när man är här.

Igår hade vi våra grannar på middag. Den avsllutades med Palin-Biden debatten framför datorn. Kul att se den med dem, de störde sig otroligt mycket på Palin. Studsade upp och ner på sina stolar av irritation. Nästa debatt får vi se med the Hamburgers.

Apt #10

Vår lägenhet är gammal vilket ger den charm men också verkar påverka lite annat. Vissa saker är inte tip-top.

En sådan grej är vattnet i kökskranen. Det kommer och går lite som det vill. Ibland finns det bara en liten pytte kiss-stråle och ibland bara flödar det. När det går långsamt är det assegt att diska. När det har feeling så skyndar vi oss att fylla på alla våra vattenflaskor.

Sen har vi upptäckt att elen som leder in till huset känns lite oseriös. Högar av sladdar och annat hänger ut helt öppet för vatten, blixtar och what not.

Ett annat neg är ju AC:n som inte fungerar när det var varmt. Men nu börjar jag tvivla på värmen också. Det är fortfarande fint sommarväder ute (20-24 °C) men inne börjar det bli lite kallt. Jag har provat att få på värmen men tycker inte att det verkar ge något. Idag satt jag där i min ensamhet och frös ihjäl. Hade många lager kläder och en stor filt men inget hjälpte. Hur ska vi klara vintern undrar jag?

Till slut stod jag inte ut längre så jag for iväg till Foster's. Såå mycket trevligare! Nu sitter jag här på verandan med en keylime pie och en house blend coffee. Solen värmer och fåglarna kvittrar.

adam and eve

En händelserik och kontrastrik dag. Framför allt för mina tankar.

Jag har råkat hamna i en kvinnlig bibelstudiegrupp. Vet knappt hur det gick till men jag antar att jag fortsätter på det här med att testa nya grejer och bort från temat "det man inte är idag det är man aldrig". Så i morse var jag på den i alla fall. Vi studerar moseboken, känns bra, första boken, back to basics. Det är för det mesta väldigt intressant. Kvinnorna som varierar från min ålder till typ 60 är väldigt visa och långt ifrån min stereotypa bild av amerikanska hemmafruar. Dessa är belästa och beresta. Men idag pratade de om Adam och Eva efter fallet. Då kommer ju ändå, trots deras vidsynthet, vissa gendergrejer fram. Så jag satt på min stol och tryckte på om jag skulle yttra mig. Men höll det inne. Det var svårt när det kom personliga berättelser att säga "nää så är det inte alls det, så kan du inte känna"! Så jag satt tyst och fick leva mig in i ett annat sätt att tänka.

Hade direkt efter det min konsthistoria. Där började min professor lektionen med två tavlor av Edvard Munch. Den ena hette
"Avundsjuka" och visar hur Eva står och plockar frukten med sin nakenhet blottad. Hon har på sig en sensuell röd rock som är på vid gavel och bredvid henne står en fullt påklädd man som lockas av henne och börjar dras in i den röda färgen. Den tillsammans med en en som hette Vampyr då en kvinna sitter över en man och liksom slukar honom och suger ur honom. Diskussionen handlade om en feminist, Carol Duncan, som hävdade att synen på kvinnor, bland konstnärer som Munch var att de konsumerade männen. Mannen var ett offer för begäret. Kvinnan var bestial i sin sexualitet. Mycket intressant och en väldigt rolig och befriande kontrast till min morgon.

Efter det hade jag målerilektion. Vi hade gruppkritik av våra projekt. Kul att se vad de andra har gjort och få visa vad man själv pysslat med. Jag har målat en del porträtt som en kille tyckte var otroligt mörka och skrämmande. Jag har själv inte alls sett dem så men de kanske inte ser glada ut direkt. Måste käcka till mitt måleri lite. En tjej hade målat sig själv och sin pojkvän gåendes hand i hand,en solig dag i en park med tulpaner. Kanske mer sånt.