Nu är vi hemma igen. Med mycket intryck att smälta och mycket smärta i stjärtarna. Sista dagen blev en enda lång bilfärd på 12 timmar. Jag var skakig och svag i benen och ingen känsel kvar i rumpan när jag steg ur bilen. Lilla Märta var less på att sitta fastspänd och såg med sorgsna ögon på sina föräldrar. Man glömmer alltid att det är såna sjuka avstånd i usa.
Men det var en trevlig trip. Vi var där uppe i Frostburg i tre dar. De vi bodde hos var som sagt väldigt vänliga och generösa. Men mannen i huset var också en lite halvgalen pastor som höll på att bygga Noas ark i naturlig storlek! Han hade hållt på med projektet sen 70-talet men inte kommit så långt på grund av kostnaden. Han snackade en hel del om den och om Guds ledning i byggandet. Kändes så roligt att vi kom till en sådan superrepublikansk, amerikansk familj men det blev lite too much mot slutet. Vi kände oss som väldigt stela, cyniska, oreligösa svenkar och var rädda att bli genomskådade.
Frun tog oss på en amish-tour. Vi åkte runt bland deras hus och hon berättade lite fakta som vi funderade på om de var påhittade eller sanna. Hon sa bla. att de inte gillar att man tar kort på dem. Men sen började hon hetsa mig till att ta kort ändå. ”they don’t mind, they’re very friendly people”. Kändes konstigt att åka runt där och stanna bilen vid deras kyrka, hus och skola som nån slags safari. Samtidigt väldigt inspirerande och intressant. De lever ju helt utan elektricitet och helt ekologiskt utan att de försöker vara trendiga. Och det har levt så sen 1600-talet. Hon stannade till vid kyrkan där några män stod i sina svarta handsydda kostymer, hattar och långa skägg. Nyfikenheten tog över så vi tvingade fram Joel för att prata med dem. Jag och L stod lite bakom och lyssnade som två små flickor. Det var intressant att höra lite av deras tänk. Men medan jag lyssnade stod jag också och var orolig över min moderna, syndiga klädsel. Skrikande röda skor, röda naglar och långt utsläppt hår. Blev alldeles nervös, de kanske inte ens pratar med kvinnor hur som helst.
Efter alla dessa religiösa intryck har L blivit lite omvänd. Hon pekar ständigt mot himlen (som Pastor Dick gjorde) när vi har tur med något och säger ”it’s because of you know who!”. Dock har hon en viss ironisk ton i rösten som Dick saknade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar