see ya!

so long

Det var tänkt att vi skulle åka hem imorgon. Men igår var vi på zoo och tydligen är det där alla barn i den här staden gömmer sig. E plockade upp en pojke då som hon fattade tycke för. Jag sa till henne att det skulle bli svårt, ålderskillnaden, avståndet osv. men hon vägrade lyssna på mig. Nu vill hon skaffa green card och allt och stanna kvar.

Howdy!

gubben i lådan

E saknar sin pappa. Hon säger det lite då och då. Ibland svagt lite viskande, pappa. Ibland starkt skrikande, PAPPA!

Var är han? Så svårt att förklara för det lilla flickebarnet.

Nån gång ibland hoppar han fram i den svarta datorn. Helt plötsligt finns han där och säger hej hej, vinkar och leker tittut. E blir glad men förundrad. Försöker ta på den platta pappan. Leker tittut tillbaka och visar alla möjliga saker för skärmen. Sin amerikanska damsugare, en skolbuss, ett halsband, en skruvmejsel.

Då börjar pappa visa. Också en skruvmejsel. Men då vill ju E ha den, hon sträcker sig men det tar stopp.

Sen gör gubben i lådan nåt nästan sorgligt, han går och hämtar gummans favoritleksak, traktorn som spelar Old Mc Donald had a farm. Sen sätter han på melodin. E sitter alldeles förstummad. Var är pappa? Och varför har han min leksak som jag nånstans för länge sedan lekte med?

gammal som gatan

Att komma tillbaka till grungens ursprung och inse att man inte längre är grunge är en insikt som tagit lite tid men jag tror att poletten börjat trilla ner i mitt liv. Jag sitter på ännu ett hak här i fräcka Portland och känner mig främmande från den hippa ström av människor som passerar Portlands gator utanför eller kommer in för att handla sin morgonlatte. Jag är inte längre Angela i mitt så kallade liv, med rött hår och flanellskjorta och kär i Jordan.

Hela Portland är full av yngliga hipsters som inte vill bli vuxna, på gott och ont. Så mycket kreativitet, så mycket puls, så mycket annorlunda, så alternativt. Nej jag är först och främst mor. Jag sitter mer i lekparken än går i vintagebutiker, byter mer blöjor och matar barn än går på konserter.

De jag bor hos hade häromdagen en brunch med stadens inbjudna vänner. Jag insåg att staden innebar ett annat liv, för där var jag den enda, av alla dessa ca 20 jämnåriga personer, som hade barn och ens ville ha barn. Helt mogen och sleten satt jag där med mitt stora ansvar medan de förklarade det ena efter det andra skälet till varför de inte ville ha barn. Man blir som man umgås tänkte jag förnuftigt. Jag bondfru från landet med en majoritet av småföräldrarvänner har tvätten, disken och det skrikande barnet som verklighet. De är singlar eller dinklar som har all tid i världen.

offer

Att flyga ensam med en ett och ett havlåring är som att föda barn om igen. Total självutplåning.

Jag flög först ett kortare plan från Durham till Atlanta. Satt bredvid två businessmän som tittade snett på mig och E från första stund. Den resan gick väl ok. Skrutt tappade nappen sjukt många gånger så hela flyget var engagerade att plocka upp den åt henne. Mannen bredvid mig skojade torrt om att han bara var snäll för att hon inte gråter. Jag skrattade skojsigt tillbaka och kände pressen på ett förnöjt och glatt barn. På slutet balla hon dock givetvis ur och skrek som en tok, kasta sig fram och tillbaks i sätet och slängde grejer omkring sig.

När vi landat sa mannen i finkostym som satt vid fönstret, (alltså inte närmast fru och barn men på samma rad) "well done man, I couldn´t have handled it".

Hetsigt stopp i atlanta, då svettig mamma sprang omkring för att hitta yoghurt till sitt skrikande barn på ryggen. Sen på nästa plan. En flygresa som jag trodde skulle vara i tre timmar men som visade sig vara i 6.

Där fick jag en bättre position, bredvid en snäll dam med barnbarn och ett tomt mittensäte emellan oss. E var dock trött och kinkig från första början och jag försökte söva henne på alla möjliga sätt. Damen tyckte synd om mig och den gastande ungen och gav E en påse godisbjörnar i farliga färger. Jag tackade men kände att socker och färgämnen var inte var hon behövde i stunden.

Efter evigheter av hyshande, pyschande, gungande i ergo och utanför somnade till slut barnet. Dock på ett sjukt ombekvämt sätt i min famn. Jag satt med armbågen ut och ryggen böjd och kände att min kropp skulle domna bort av smärta. Till slut lyckades jag få ner ett armstöd under armen och puffa upp ett paket våtservetter under för att mjuka till. Där satt jag sen helt fast i fyra timmar. Magen hungrade men att äta var uteslutet.

När de tidigare sålt hörlurar till tvn, tänkte jag att jag inte hade nån användning för dem och när jag sen satt fastlåst kunde jag inte få fram pengar eller ringa på en värdinna. Så jag fick se på en hel film och ett avsnitt Glee och ett avsnitt the Office och ett reseprogram helt stumt. Komplett tystnad och uttråkning. Urinblåsan smärtade.

Men fram kom vi och jag och gumman stupade i säng.

Nu hänger vi på coffee shops i Portland och sippar kaffe.

sista kvällen

Vi lämnade Durham helt varma i själen.

Trots våra uschliga tillstånd (som dock blev aningen bättre) hade vi en så fin sista dag att det skulle vara frosseri om man alltid hade sådana dagar.

Vi började dagen med en kaffe och en scones på ett favvoställe med två fina vänner. Klockan tio på morgonen var det 20 grader så vi satt på en fläktande veranda.

Åkte vidare mot en pizza-picknick i Duke-parken med familjen vi bodde längst hos. Männen spelade frisbeegolf medan vi kvinnor tog hand om barnen. E var lyckligare än nånsin. Klädd som en liten tant sprang hon omkring i parken och pekade åt hundar, pinnar, stenar och bilar.

Sen åkte vi hem till paret vi bodde hos sist. Åt en middag på verandan. Beans, sweet potatoes och cornbread. Anmärkningsvärt var att vi satt på framsidans veranda. I södern finns nämligen en frontporch och en backporch- kultur. I de svarta, risiga områdena sitter man på framsidan och ser varandra. De vita, rika sitter osocialt på baksidan och gömmer sig från grannar och förbipasserande.

Vi satt hur som helst på framsidan i den ljumma kvällen, och pratade om konstiga barnböcker som format en, allt medan syrsorna spelade på sina ben.