Howdy!

gubben i lådan

E saknar sin pappa. Hon säger det lite då och då. Ibland svagt lite viskande, pappa. Ibland starkt skrikande, PAPPA!

Var är han? Så svårt att förklara för det lilla flickebarnet.

Nån gång ibland hoppar han fram i den svarta datorn. Helt plötsligt finns han där och säger hej hej, vinkar och leker tittut. E blir glad men förundrad. Försöker ta på den platta pappan. Leker tittut tillbaka och visar alla möjliga saker för skärmen. Sin amerikanska damsugare, en skolbuss, ett halsband, en skruvmejsel.

Då börjar pappa visa. Också en skruvmejsel. Men då vill ju E ha den, hon sträcker sig men det tar stopp.

Sen gör gubben i lådan nåt nästan sorgligt, han går och hämtar gummans favoritleksak, traktorn som spelar Old Mc Donald had a farm. Sen sätter han på melodin. E sitter alldeles förstummad. Var är pappa? Och varför har han min leksak som jag nånstans för länge sedan lekte med?

gammal som gatan

Att komma tillbaka till grungens ursprung och inse att man inte längre är grunge är en insikt som tagit lite tid men jag tror att poletten börjat trilla ner i mitt liv. Jag sitter på ännu ett hak här i fräcka Portland och känner mig främmande från den hippa ström av människor som passerar Portlands gator utanför eller kommer in för att handla sin morgonlatte. Jag är inte längre Angela i mitt så kallade liv, med rött hår och flanellskjorta och kär i Jordan.

Hela Portland är full av yngliga hipsters som inte vill bli vuxna, på gott och ont. Så mycket kreativitet, så mycket puls, så mycket annorlunda, så alternativt. Nej jag är först och främst mor. Jag sitter mer i lekparken än går i vintagebutiker, byter mer blöjor och matar barn än går på konserter.

De jag bor hos hade häromdagen en brunch med stadens inbjudna vänner. Jag insåg att staden innebar ett annat liv, för där var jag den enda, av alla dessa ca 20 jämnåriga personer, som hade barn och ens ville ha barn. Helt mogen och sleten satt jag där med mitt stora ansvar medan de förklarade det ena efter det andra skälet till varför de inte ville ha barn. Man blir som man umgås tänkte jag förnuftigt. Jag bondfru från landet med en majoritet av småföräldrarvänner har tvätten, disken och det skrikande barnet som verklighet. De är singlar eller dinklar som har all tid i världen.

offer

Att flyga ensam med en ett och ett havlåring är som att föda barn om igen. Total självutplåning.

Jag flög först ett kortare plan från Durham till Atlanta. Satt bredvid två businessmän som tittade snett på mig och E från första stund. Den resan gick väl ok. Skrutt tappade nappen sjukt många gånger så hela flyget var engagerade att plocka upp den åt henne. Mannen bredvid mig skojade torrt om att han bara var snäll för att hon inte gråter. Jag skrattade skojsigt tillbaka och kände pressen på ett förnöjt och glatt barn. På slutet balla hon dock givetvis ur och skrek som en tok, kasta sig fram och tillbaks i sätet och slängde grejer omkring sig.

När vi landat sa mannen i finkostym som satt vid fönstret, (alltså inte närmast fru och barn men på samma rad) "well done man, I couldn´t have handled it".

Hetsigt stopp i atlanta, då svettig mamma sprang omkring för att hitta yoghurt till sitt skrikande barn på ryggen. Sen på nästa plan. En flygresa som jag trodde skulle vara i tre timmar men som visade sig vara i 6.

Där fick jag en bättre position, bredvid en snäll dam med barnbarn och ett tomt mittensäte emellan oss. E var dock trött och kinkig från första början och jag försökte söva henne på alla möjliga sätt. Damen tyckte synd om mig och den gastande ungen och gav E en påse godisbjörnar i farliga färger. Jag tackade men kände att socker och färgämnen var inte var hon behövde i stunden.

Efter evigheter av hyshande, pyschande, gungande i ergo och utanför somnade till slut barnet. Dock på ett sjukt ombekvämt sätt i min famn. Jag satt med armbågen ut och ryggen böjd och kände att min kropp skulle domna bort av smärta. Till slut lyckades jag få ner ett armstöd under armen och puffa upp ett paket våtservetter under för att mjuka till. Där satt jag sen helt fast i fyra timmar. Magen hungrade men att äta var uteslutet.

När de tidigare sålt hörlurar till tvn, tänkte jag att jag inte hade nån användning för dem och när jag sen satt fastlåst kunde jag inte få fram pengar eller ringa på en värdinna. Så jag fick se på en hel film och ett avsnitt Glee och ett avsnitt the Office och ett reseprogram helt stumt. Komplett tystnad och uttråkning. Urinblåsan smärtade.

Men fram kom vi och jag och gumman stupade i säng.

Nu hänger vi på coffee shops i Portland och sippar kaffe.

sista kvällen

Vi lämnade Durham helt varma i själen.

Trots våra uschliga tillstånd (som dock blev aningen bättre) hade vi en så fin sista dag att det skulle vara frosseri om man alltid hade sådana dagar.

Vi började dagen med en kaffe och en scones på ett favvoställe med två fina vänner. Klockan tio på morgonen var det 20 grader så vi satt på en fläktande veranda.

Åkte vidare mot en pizza-picknick i Duke-parken med familjen vi bodde längst hos. Männen spelade frisbeegolf medan vi kvinnor tog hand om barnen. E var lyckligare än nånsin. Klädd som en liten tant sprang hon omkring i parken och pekade åt hundar, pinnar, stenar och bilar.

Sen åkte vi hem till paret vi bodde hos sist. Åt en middag på verandan. Beans, sweet potatoes och cornbread. Anmärkningsvärt var att vi satt på framsidans veranda. I södern finns nämligen en frontporch och en backporch- kultur. I de svarta, risiga områdena sitter man på framsidan och ser varandra. De vita, rika sitter osocialt på baksidan och gömmer sig från grannar och förbipasserande.

Vi satt hur som helst på framsidan i den ljumma kvällen, och pratade om konstiga barnböcker som format en, allt medan syrsorna spelade på sina ben.

under the weather

Jag for till varmare land för att bli av med en evig förkylning. E och jag var sjukt risiga när vi åkte och jag befarade att flygresan skulle bli hemsk för E’s öron. I stället satt jag med tårar i ögonen med ett glatt barn i famnen när vi landade och kände att mina öron höll på att explodera. Efter många dagar i vilan och värmen gick till slut förkylningen över.

Nu reser vi igen imorgon. I helgen kom en ny influensa och angep oss och E fick ännu en öroninflammation. Eftersom jag och dottern sitter ihop som en känguru med unge i fickan, får jag alla basilusker som hon har. Skrutt var riktigt skruttig några dar med snor kommande ur öga näsa mun. Men efter att hon fått amerikansk rosafärgad antibiotika i mängder är hon ganska pigg och alert igen. Jag däremot får släpa mig fram med en fullproppad snornäsa och hängig kropp. Jag oroas inför en lång flygresa där jag tappert ska klara allt ensam, hålla den lilla på gott humör och hitta gatear och och bära all packning.

Jag och E far nämligen vidare till västkustens Portland Oregon, medan mannen far hem. E har som sitt femte amerikanska ord lärt sig säga bye, bye och känner sig redo.

HUG

ny chans

Jag fick göra om, göra rätt och fota professor H och J tillsammans. När jag tog fotot sist som lyckades hamna på bokomslaget var jag så sketstressad över att det skulle bli bra, att jag missade att få med mannen på en enda bild även fast de stod sida vid sida. Mannen blev mycket besviken. Nu är han glad igen.

Pat´s day

Jag går runt på Duke university och visar upp mitt söta barn. Det är St.Patricks day och alla går klädda i grönt. E är givetvis dressed for the occation och finast på campus.

Är lite stressad över hennes tillstånd. Känner att hon just nu är i sitt livs prime. Hon har ganska nyss lärt sig gå så hon tultar fram sjukt sött. Och sen har kan hon bara ett fåtal ord vilket också är ett plus på sötsidan. Snart kommer hon vara ett fullgånget barn som pratar lillgammalt och springer fram. Växa upp och bli en stor tonåring och tiden sprang förbi henne. Vill spara henne i en liten konservburk och alltid bevara henne så här tror jag.

networking

Kul att se mannen i sitt esse. Han springer iväg till skolan på morgonen och pratar med professorer och kollegor, om ditten och datten och man förstår att miljöombytet är mycket givande. I stället för att sitta i pyjamasbyxor uppe på vinden och bara titta ut på rådjuren som traskar runt i snön får han här stöta och blöta sina teorier med jämlikar.

Så han networkar, fikar, ölar och lunchar med den ena personen efter den andra. Det som inte funkar så bra är när den övriga familjen ska visa upp sig.

Vi skulle träffa professor H häromdagen och han skulle bjuda på lunch. Jag hade kalkylerat väl och sövt mitt barn precis innan. Det enda problemet var att vi klev in i en trång hiss med honom och en extremt högljudd till man så gumman vaknade efter en kvarts sömn. Hon förfärades av situationen och hennes beteende att ogilla människor som skrattar högt och plötsligt kom fram. Denna professors hela personlighet går ut på att skratta högt och ljudligt så det krockade lite. Vi skojade bort det den första gången men efter några bryt och Es förkrossade blickar var vi tvungna att dra från lunchen i all hast. Nice meeting you.

Igår kväll hade vi en date med en annan av hans professor-kompisar. J har många gånger i livet utsatt mig för träffar med äldre kufiga män vilket jag inte uppskattar så mycket. Men jag följde med som god spouse för att äta en middag i det parets enorma hus. Vi hade preppat E genom att låta henne sova ovanligt länge och tagit med hennes favoritsaker. Men jag tror hon anade redan på vägen dit att vi var på väg mot en aning stiff sammankomst där man bör uppföra sig. Hon uppskattade inte alls att sitta på en stol och äta finmiddag utan valde att skrika ut sin vrede över sina konstlade föräldrar. Vi försökte med alla medel, hon fick yoghurt, glass, tidningar, böcker, bollar, lejon, sitta i mitt knä, pappas knä, springa på golvet – men allt var NEJ, NEJ, NEJ. Hon genomskådade allt och ville bara åka hem.

Men när vi lagt ner ambitionen att försöka ha en seriös konversation med paret och gick iväg och lekte med henne, vände humöret på det nyckfulla barnet och hon avslutade hela kvällen med att ge dem båda en kram.

somriga surpriser

Lemurerna var söta men Etty hade inte ro eller lust att fokusera på dem utan tyckte det var roligare att leka med en pinne eller gå balansgång, som hon blivit en mästare på. Hon var inte på ett strålande humör igår utan tyckte att många amerikaner i grupp var lite påfrestande, de var så högljudda och skrattade så mycket.

Känner att Etty kanske haft en lite kravfull tillvaro de senaste dagarna. Amerikanerna är så påflugna, alla främlingar hoppar in i ansiktet på henne. Hon reagerar med att antingen ge dem det de vill ha, en vink, en kram eller ett stort leende med huvudet på sne. Eller så visar hon sin galet aggressiva sida då hon blir illröd och skriker det högsta hon kan och sträcker armarna bestämt utåt med knytna nävar tills hela världen slutar hetsa. Vi kör alla undanflykter på en gång, sovit för lite, ätit för lite. Jag och J uppskattade dock barbequen och lemurutflykten.

Både igår och idag var det värsta sommarvärmen. Metrologen hade visserligen varnat oss men värmen kom ändå som en chock. Den gömda stackars vinterkroppen kände sig alldeles skamsen när den plötsligt skulle börja visa sin nakna hud. Benen som inte sett ljuset sen i augusti och därför inte behövts rakats på månader. Eller de stackars fötterna som varit inlåsta i strumpor och kängor i en evighet skulle hastigt kastas fram och hoppa i ett par lånade sandaler. Kände mig mycket ovan och väldigt ful. Men som slapp moder har man släppt många av sina skönhetsideal man en gång hade och blivit en praktisk människa. Varmt väder, fula kläder. Försökte faktiskt på förmiddagsbrunchen på Fosters hålla kvar i min heder, satt där i mina svarta kängor och svarta jeans och svarta t-shirt men kände mig bara som en hårdrockande tonårstjej. Let go let god tänkte jag och bytte om till sommaren på vilodagen.

wow

Vaknar upp till ännu en dag i staterna. Kaffet är bryggt, tvn är på och vädermannen berättar för oss att vi får en solig dag, 68 degrees, vad nu det är. Man vet att man är i amerikanska södern när han säger:

-If you are going up for Sunday morning service tomorrow, youll have nice weather.

Idag ska vi på lemurutflykt. Titta på lemurer med andra barnfamiljer och sen ha en potluck picknick med hamburgare och korv. Jag anar att Etty kommer älska det. Hon har lärt sig två amerikanska ord än så länge. De är: Wow och hug. Troligtvis kommer hon använda det första mycket. Titta en lemur! WAAAAAUUUUUUW!

Trevligt med helg, då kan spousen få vila lite från alla sina viktiga sysslor och mannen göra ett handtag. Det är ju en lite speciell semester vi åkt iväg på. Det var jag som övertygade mannen att han lika gärna kunde sitta i usat och jobba som i kalla Sverige, eller att det snarare skulle gynna hans avhandling. Men nu när vi kommit hit klagar han ibland på att jag försöker ändra spelreglerna eftersom jag tycker det är tråkigt att han måste jobba hela tiden och inte vill umgås. Men idag ska vi kärnfamiljslyckliga ut och roa oss.

the motherland

Var absolut tvungen att tillfälligt gästblogga på spousens gamla blogg, eftersom jag tillfälligt gästar spousens gamla liv. Suget blev för stort och mitt liv som jag känner det här, är ett liv kopplat till en blogg.

Så mycket känns bekant och samtidigt har alla ens förutsättningar förändrats. Den stora självklara förändringen är ju dottern min. Etty som kommit till livet får nu träffa sitt ursprung. Att se henne komma till sin rätt och upptäcka sitt sanna jag är helt fantastiskt. Hon har nog hela tiden känt någonstans att hon aldrig riktigt passat in i det kyliga svenska klimatet och nu i den amerikanska södern kan hon till fullo få blomma ut.

Första stegen på amerikansk mark var fyllda av sprittande lycka. Att upptäcka att jorden inte alltid är vit och omöjlig att gå på försatte henne i extas. Hon sprang omkring och pekade och tittade på amerikanska kottar och ekorrar.

Sen att få möta hennes medborgare, som skiner upp av hennes åsyn och frispråkigt säger:

Oh my goodness, she is so cute, I just want to take her home!

Eller förolämpar henne:
Thats a fat baby! She is huge!!! What are you feeding her. Både hon och jag gick förlägna därifrån och sa ”you are the one whos fat, lady!”.

Det är underbart att vara tillbaka även för spousen, att släppa ut min kropp för att möta våren. Känns som man landat i Nangiala med alla blommande körsbärsträd och ljumma luft. Jag tror att den hårda vintern höll på att ta kål på mig och förfrysa varje droppe av blod och liv i min kropp.

Men också lite samma konstiga känsla av paus-ad spousad tillvaro. Vad gör man? Är det tillåtet att bara åka runt och fika och luncha och shoppa? Att inte ha fler, viktigare uppgifter än så? Ännu mer så när jag inte ens har ett hushåll att sköta.

Jag har dock min dotter and she is a handfull, let me tell you! Att åka runt och leva lattelivet med en ett och enhalvåring är inte alls lika fridfullt som en singel preggotjej. Men inte alls lika ensamt heller. Hon socialiserar och kontaktar folk på en helt annan nivå än mitt blyga self.

Nu vaknar skruttan från sin skönhetssömn och min stund av lugn och bloggande är förbi.