YES!

Yes! Jag fick mitt körkort. J lyckades oxå. Det var självklart superlätt. En drive runt kvarteret och sen var det klart. Min gubbe var snäll så jag blev inte nervös heller. Men J fick en stor och dryg man som kände makt i sin blåa uniform. Min sa: "You did alright" direkt när jag var klar. J's sa "step into my office". Men vi båda kom ut lättade.

Medan jag satt och väntade på J träffade jag världens sötaste lilla southern tant. Hon hade väldiga problem att lyfta sig från stolen när hon väl satt sig så jag hjälpte henne lite upp och ner. Den söta damen började berätta sin story; att hon bott i Durham länge och att hon hade 32 barnbarn. Alla meningar avlsutade hon med "I thank God, the Lord has blessed me" och "the Lord provides". Hon var så vacker, hade långa gråa afrolockar uppsatta i en hög tofs. Hon var säkert 80 och trots det berättade hon att hon skulle börja studera igen för att få ut sitt diplom. Det enda man kunde känna lite oro för var att den lilla levnadsglada men skröppliga damen skulle köra omkring i en bil.

Vi vinkade farväl till vår grannie och åkte glada hem med varsitt NC körkort.

the latest news

Det kom lite helgkänsla ändå.

J lyckades hitta debatten live från internet så vi satt bänkade framför den på fredagskvällen. Blev sjukt irriterad på gamle Mc Cain att han inte tittade på Obama nån gång när de diskuterade. Men i huvud taget känns det mesta som båda kandidaterna sa så främmande. Så mycket krigsnack.

Sen gick vi till en videobutik nära oss för att hyra en film. Den har otroligt mycket bra kvalitetsfilm och mycket utländsk film vilket de amerikanska kedjorna aldrig har. Men trots detta lyckades vi komma hem med en askass film. Och det var jag som gjorde valet. Förstår inte varför man lockas av det enkla lätttilgängliga så mycket. Man tänker att man inte orkar nåt djupt så man hyr nån patetisk love-story. Faktum är att man inte orkar med mer ytligt trams. Vi stängde av den efter 10 min. Filmen hette Once, kanske blir bättre längre in men jag skulle inte rekommendera den.

Lördag morgon tog sin start på Elmo's Diner. Så wonderful. Så klassiskt amerikanskt. Jag tog en laxbagel och sweet tea och J tog eggs benedict. Sen gick J på amerikansk fotboll men jag uppskattar inte stjärtsporten så mycket så jag struntade i den. Tog mig istället en titt på Durham Pride festivalen som stängde av flera gator för att parada.

Idag Söndag har vi varit i gympasalskyrkan igen. Efteråt var vi inbjudna till en lunch med andra newcomers till pastorsparet. De bodde i ett fantastiskt stort och vackert hus i ett galet vackert område. Trevligt att träffa människor. Alla fick presentera sig högt för gruppen och det som slår en är amerikaners öppenhet. Hur de pratar på, orädda för både orden och sammanhanget. Alla berättar om sin historia sin personliga resa och allt möjligt inför en grupp de aldrig träffat förut. Man själv får ju bara hänga på och eftersom ingen betänketid finns är det stor risk för mig att bara bluddra ur mig vad som helst. Efteråt funderar man på vad man sa och om folk förstod vad man menade. Särskilt när man pratar på ett annat språk.

äntligen helg

Pluggar körkort som sagt. Komisk liten bok. Men jag lär mig viktiga saker:

"Sleep related crashes are most common in young people-especially men, who can feel they can push themselves harder"

"Teach children the importance of good behavior while in a vehicle"

"Dealing with emotions- if you are angry, or excited, give yourself time to cool off before driving"

"Law on transporting children in the back of a pick-up truck- NC law prohibits children less than age twelve from riding in the open bed of a pick-up truck."


Ikväll är första debatten mellan Mc Cain och Obama. Vi klurar på vems hem vi ska försöka gästa för att se den. Vi gick till biblioteket och frågade eftersom de brukar visa de viktiga politiska sakerna på en storbildsskärm. Men killen sa att de inte kommer visa den i ju med att det är fredagkväll. Just det fredag, helg, då kanske man inte ska kolla på tråkig politik.

Sen när jag gick och köpte min kaffe sa baristan att han var sjukt glad att det var helg snart. I know what you mean, sa jag. Men jag känner egentligen ingen skillnad. Det är ju inte så att jag jobbar ihjäl mig på vardagarna och inte heller att man träffar alla sina vänner på helgen. Veckorna flyter ju bara ihop till en enda amerikansk-livsstilssörja.

driving skills

Idag ska plugga till ett amerikanskt körkort. De är lite stränga med det i NC att man ska ha just deras. Vi har prov och uppkörning nu på måndag. Det kommer aldrig gå.

Jag har förvisso redan tagit ett i USA en gång (som jag tappat bort) och det var superlätt. Men då var jag inne i det här robot-tänket då man tittar och blinkar alldeles korrekt och frenetiskt. Och att jag har svenskt körkort ser jag nog som min livs största prestation. Förstår inte hur det gick till. Trots att det är åtta år sen, känner jag inte att jag är en stabil förare. Men min ursäkt är att det här är första gången vi äger en bil, så jag har inte fått så mycket övning.

För mig känns det här med att köra också lite amerikanskt. Jag lever mig in fullt ut i kulturen. Jag har ju aldrig gillat att gå särskillt mycket så jag kör till det mesta. Ateljén som ligger 2 min bort och mataffären som vi nästan är granne med och till caféet för att hämta min mocha.

Men jag har också gett mig ut på längre exkursioner alldeles ensam med varierande resultat. Igår kom jag bort mig rejält och nådde aldrig målet. Men själva känslan var ändå bra. Jag ensam on the road i usa.

När vi åker tillsammans bråkar vi lite om vem som hittar bäst utan karta. Ett tag var jag väldigt förvirrad för deras vägar heter samma sak hela tiden. J hade då ett litet övertag. Nu när jag och bilen hängt mycket på tu man hand så har jag gått om honom med hästlängder.

lite av varje

Frukostarna går bättre nu med buttermilken. Jag kör på den ett tag. Nu saknar jag osten istället. Nån med lite smak. Vi har ost men den är mesig och redan skuren i skivor. Den får mig att varje gång tänka på "Fyra nyanser av brunt". Hon hemmafrun som går nöjt och nynnar "na na na na na na na" medan hon öppnar sina äckliga plastförpackningar, bla. just såna ostskivor.

Idag har jag konsthistorialektion. Längtar! Professorn har varit borta så tre lektioner har uteblivit. Jag har fått studera helt på egen hand. Det är svårt för en så odisciplinerad person som mig. Men jag har ändå lärt mig en hel del tycker jag.

J tycker att professorerna är mycket spexigare här än hemma. Hans berättar små komiska anekdoter från sitt privatliv. Min är inte lika rolig men otroligt kunnig och seriös. Han har lite brittisk accent ibland som jag undrar om han lägger till för att verka smart (som Ross!) eller om den är äkta.

Just nu håller vi på med Fauvism och tyska expressionister. Fortfarande sjukt intressant.

På målerikursen som jag har senare idag är läraren lite mer flummig. Otroligt snackig, berättar eviga liknelser som är helt orelevanta för det han pratar om. Men man kan ju oftast lägga dövörat till och fortsätta måla. Han är dock bra på att ge kritik och tips. Vi håller fortfarande på med eggtempera men ska snart börja med vårt första individuella projekt.

Nu ska jag styra upp min lunchsandwich med fyrkantig ost och supergul senap. Na na na na na na.

monsterdjuren

Just som jag börjat komma över min rädsla över kackerlackorna, (börjat gå med nakna fötter igen, tänkt att om vi inte ser några så bor de väl inte hos oss) så får jag detta lugnande mail från min ömma moder. Hon har fått information från min amerikanska moster:

"Skaffa cockroach-traps, flera, många. Ha dem framme på natten när det är mörkt, för det är då som de kommer fram.
Ha ALDRIG mat framme, bröd, frukt ,smulor, matrester, för det lockar dit dem.
Även om de inte syns så finns de, men giftet i traps gör att de äter och dör.
De är oerhört smala o platta och tar sig in överallt. Lloyd fick kackerlackor i sina grejer när han bodde på ett risigt ställe innan han o Lisa träffades. Han hittade roaches inuti sin väggklocka, mellan baksidan o urverket."

De låter ju helt monstruösa! Kommer fram på natten när man minst anar det som vampyrer. Nu är jag helt frenentisk med att hålla rent överallt, inte en smula får ligga framme och det måste vara tänt överallt. Vi kanske kommer ha den mest städade lägenheten nånsin.

spegelbilden

Det var svårt att lära känna sig själv. Vi var ju hos våra dubbelgångare igårkväll. Tjejen är ju defenitivt ganska lik mig. Tror inte att jag träffat någon förut som jag själv känt att jag liknar på det sättet. Faktiskt också till utseendet! Skum känsla.

Hon hade lagat massa olika sorters snittar och tapasliknande saker som hon snitsigt lagt upp på olika vackra fat. Det har jag nog aldrig varit med om i usa. Oftast är det papperstallrikar och köpt mat eller möjligtvis halvfabrikat. Man har kanske bakat men från ett paket. Om nån bakat från scratch är det totally amazing. Men hon hade pysslat och fixat. Kändes bekant på nåt sätt!

Det gick ju inte att undvika att reflektera över sin spegelbild. Är jag oxå si eller så? Och lätt att känna sig förutsägbar.

Men som sagt verkar hon vara svår att lära känna, spelar lite hard to get. Men kanske är det lika bra- kan lätt bli störande och rätt ointressant att hänga med sig själv.

Jag och en vän Claes hade en spegelbild-revelation en gång i gymnasiet. Vi var så störiga på mattelektionen att vår lärare slängde ut oss och placerade oss i ett litet separat rum framför en spegel. Läraren var nog inte medveten om hur effektivt detta var. Där, när vi fortsatte flamsa och tramsa, såg vi hur irriterande och oattraktivt det var. Vi blev helt tysta och tittade ner i våra matteböcker i stället.

Med på tillställningen igår var dock några andra trevliga som både J och jag gillade. Några saker gemensamt men mycket som var intressant olikt och främmande. Väldigt ödmjuka och fina. Förhoppningsvis stöter vi på dem igen.

Nu ska jag iväg till ateljén och måla självporträtt och spegla mig lite till.

sköna sönda

När man var liten satt man otåligt och vänta på att Super-Ted skulle börja. Nu känns det som man uppskattar allt det långsamma lungnet som sköna söndag stod för.
Vi började dagen med en all-american-breakfast. Eggs, pancakes och hashbrowns. Sen begav vi oss till den katolska kyrkan. Fick nog mest positiva intryck av den. Några pros and cons:

Pos:
Den enda kyrka vi varit i som är helt etniskt blandad, hittintills har det varit otroligt segregerat (bara vitt). Det var vackert. Gamla och unga; svarta, vita, mexikaner, asiater; och dessutom alla klasser samlade under ett tak.
En otroligt bra predikan.
Gångavstånd från oss.

Neg:
Namnet är lite konstigt eller ovanligt för mig-"Den obefläckade avelsens kyrka". Och att prästen sitter på en tron har jag lite svårt för.

Sen tog vi vårt Söndagsfika på Guglhupf. Bisarrt namn men ett fantastiskt ställe. Det leder defenitivt från och med nu. Kaffet var superbt med en vacker rosetta på toppen. Deras bakverk var mer europeiska (croissanter, wienerbröd, tiramisu osv.) Jag tog en citrontårta som hade ett knäckigt cremebruléskal. Blev alldeles till mig av lycka. Dessutom hade de nåt intressant: Red espresso. De gjorde utöver det vanliga espressoutbudet oxå "kaffe" på rooiboste. Så man kunde beställa en red espresso, eller cappu gjord på rött te. Måste prova nån gång. Säkert inte lika gott men cool idé och fint för folk som är bräckliga. Undrar om de brygger teet på samma sätt, i espressohandtaget? (Phil: du borde kolla upp detta så kan du äntligen göra espresso till din kära J!)

Dagen ska avslutas med ett besök hos våra dubbelgångare. Intressant. Får se om de är lika roliga som vi! 

Skäl att åka till Amerika #3 Få en yes-attitude

Det kommer bara naturligt. Denna positiva, superlativa och icke sarkastiska livshållning. Nu börjar den sakta men säkert krypa in under min hud och bli ett med min själ. Allt är awesome, sweet, cute och fuckin fantastic.

home sweet home

Palla inte med att se spindeln längre så han blev bortredigerad.

Har haft en lugn och skön dag utan mycket aktivitet. Känt lite ont i magen, tror jag ballade ur med kakorna och annat svulligt så nu försöker jag äta lite sundare ett tag. Men det är väldigt svårt när de ligger och lockar på en i frysen.

Vi gick och såg Persepolis på universitetets egna biograf. En väldigt bra film. Blev så imponerad att den var så mäktig och skapade så starka känslor trots att den är tecknad. En fin film utan konstig cynisk handling och tysta fina biobesökare.

När vi var hos våra grannar insåg jag att vårt hem som vi försökt möblera ännu inte rktigt liknar ett hem. Det är så kalt på nåt sätt. Tänkte att det skulle kännas bra att leva utan allt sitt plotter men inser att minimalism inte är min grej. Loppisgrejer passar inte att stå i sin ensamhet- de längtar efter fler prylar med själ och mer personlighet. Samtidigt har vi nån slags ambiton att inte falla in i amerikanska shoppingreligionen. Man kan ju inte köpa upp ett helt hem när man bara ska vara här ett år utan försöka nöja sig med det nödvändigaste. Men skönhet hör väl ändå till det viktigaste här i livet. Jag handlade i alla fall två krukväxter. De skapar nu lite hemtrevlighet i vårt köksfönster.

surprise!

Kom hem och fann ett vykort på vår dörr. En festinbjudan till våra grannar! En väldigt trevlig surprise. Så vi traskade över hallen vid nio. Det var vi, någon till granne och sen en massa tyskar och tyskstuderande. Värdinnan Gabby doktorerar i tysk litteratur så det var väl skälet. Men det var kul. Gabbys rumskompis Ignatius hade gjort väldigt goda crostinis som jag mumsade i mig oartigt många av. Allt flöt på och vi kom nog ganska bra till vår rätt.

Sen fick jag syn på han. En gigantisk, svart, grotesk och kvick kackerlacka. Mina nakna fötter hoppade blixtsnabbt upp i soffan. Och jag hojtade frenetiskt "är det där en kackerlacka!!" Alla andra tog det med ro. Dödade den och sa "ja, ja de är överallt. De trivs i det här klimatet och det här är ett gammalt hus". Den andra grannkillen sa att han ser dem hela tiden i sitt kök. En tredje man som bodde i ett hus berättade att man bara köper ett spray och lite fällor. "Det är bara att vänja sig".

Inte för mig. Vet inte alls hur jag ska hantera den här nya informationen. Ska jag alltid traska runt i skor hemma? så man är beredd och slipper möta den barfota. Eller vad gör jag om de kommer ut ur ett skåp när jag fridfullt står och bakar.

Många varnade oss för att södern skulle ha många kryp. Men har fram tills för en vecka sen, tyckt att ryktena varit överdrivna. Men nu har mina ögon öppnats. Har hittat två enorma spindlar som J har fått ta hand om. Sen nåt skumt brungulaktigt djur som jag inte ens vill tänka på. Och sen nu HAN, kackerlackan. De måste vara insekterna från helvetet. Gabby sa att jag skulle va tacksam, förra året hade de en spindelinvasion i huset.

J tröstar mig med det gamla klassiska- "de är mycket räddare för dig än vad du är för dem", men då vet han inte alls hur rädd jag är.

Bild: inte en amerikansk spindel men en stor en som jägaren Joseph fick rädda mig från sommaren 2007

matblogg

Igår gjorde jag de bästa chocholate chipcookiesarna ever! Blev kaksugen framåt eftermiddagen men kände att jag inte kan åka bort till affären varje dag för en kaka. Så jag bakade själv istället. Det är nåt lurt med deras råvaror för jag har följt det här receptet massor gånger hemma i Sverige men ändå inte känt att jag fått till den perfekta konsistensen. Och här ger jag det ett försök och de blir kakorna från himlen. Sega i mitten, gyllenbruna i kanterna.

Oops insåg precis att det här håller på att bli en matblogg. Men så mycket av den amerikanska upplevelsen är mat för mig, sorry.

Men ska ge mig på ett annat ämne. Har snurrat in mig i en härva. Gick till mitt stammisställe på J’s campus för att köpa en latte. Mannen som står vid spakarna är väldigt trevlig. Jag sa att jag var från Sverige och han sa ”skål”. Sen småsnacka vi lite. Han frågade vad jag studerade, jag sa art. Berättade dock inte hela spousehistorien, ville om bara för än dag få va en riktig student! Men nu när jag får följdfrågor om studentsaker snurrar jag in mig mer och mer istället för att bara komma ut och säga som det är. Jag är bara en enkel spousemouse varken mer eller mindre.


(foto: vår lägenhet, innanför de franska balkongerna bor vi!)

skäl att åka till Amerika #2 Corn on the cob & cornbread

breakfast at lydias

Jag har problem med frukostarna. Har alltid hävdat att man ska tappa in to the culture och go with the flow. Inte försöka hitta sin svenska mat i usa, för det går inte! Men ägg och bacon känns som en alldeles för storslagen start på en simpel vardag. Och att ta en doughnut och kaffe i handen kan verka charmigt men sen mår man ju bara illa resten av dan.

Saknar filen! Det finns en enda youghurt (brown cow cream top), som inte har slimig konsistens och smakar plast. Har kört på den nu ett tag men den är tjock och fet så det är som att äta turkisk youghurt eller creme fraiche och det känns lite mastigt varje morgon.

Ett annat alternativ är havregrynsgröt. En bastant frukost som man står sig länge på. Men då saknar man lingonsylten. Provade med äppelmos men det var för löst, bara försvinner ut i intet. Och jag vet, kanel och socker, men det är ändå inte samma sak som lingon. Men det är det bästa alternativet.

Det senaste försöket är buttermilk. Har alltid tyckt att ordet antyder äckel men är faktiskt så likt fil man kan komma. Lite rinnigare, så nånstans mitt i mellan fil och mjölk. Kan vara lösnigen för den perfekta morgonen.


(En liten upplysning- nu går det utmärkt för den som vill vara anonym eller inte är en blogger att lämna en kommentar. )

skäl att komma till Amerika #1

REPENT!

Söndag igen. Vi gick tillbaks till samma kyrka som förra söndagen. Vi hade ju vår eventuella date med våra dubbelgångare. Men they stood us up. De var där men inte så krya. Vi blev dock inbjudna till dem på en spelkväll nästa söndag.

Ibland känns det som man är instängd i en enda stor frikyrka här. Man åker på en motorväg och ser en gigantiskt reklamskylt med ett stort pekfinger och en text som säger ”REPENT, God has your number”. Svänger i en korsning där några står och skriker ut nåt skrämmande frälsningsbudskap i en megafon. Eller allt snack om att Palin har en tonårsgravid dotter och vilken skandal det är. Alla går till kyrkan på söndagar. Det är bara att ta på sig den blommiga klänningen och hänga på.

Igår var vi på bio. Fick ångest. Cynisk film som alla filmer nuförtiden. Alla kommer hylla den. Och den var väl ganska ok och hade kanske ett bra budskap egentligen, bara att det gick förlorat i åskådarnas hjärnor. En lite generalisering av mig är att amerikansk biopublik är mycket mer högljudd än svensk. Ibland kanske det är trevligt. Igår bara sorgligt. Hela publiken asgarvade när människorna på duken dog. Visst det är bara en film, men deras skratt kändes som en del av den cyniska och kalla värld som filmen handlade om.

Rutiner

Vi börjar komma in i en vardag här. J som är mer för seriösa rutiner och strukturer brukar gå upp vid kl 6 och läsa. Sen gör han sin lunchbox bestående av en kalkonmacka en frukt och en twixbar. Och så ger han sig av med sin ryggsäck till sitt campus. Där har han lite lektioner ibland men oftast sitter på nåt bibliotek med sin Emil.

Min vardag är som vanligt lite mer flytande. Vissa fasta punkter som ger lite rytm men mycket tid att själv disponera. Ganska lagom tycker jag. Två dagar i veckan är lektionsdagar. Resten är tid för målande och plugg och andra projekt. Har ännu inte legat i fosterställning och funderat på vad jag ska göra med all min tid, så det bådar gott för året.

Sen finns det ju alltid vanliga spousesysslor att ägna sig åt. Städa, laga mat och tvätta. Hämta posten är ju också en liten trevlig vardagssyssla. Särskillt här när postmannen är världens sötaste. Han ringer på vår porttelefon där nere när vi har ett paket (vi har beställt massa böcker så det händer ganska ofta nu) och jag springer ner to greet him. Are you in number 10? Yep! Han står där i all sin prakt; gammal, mustachprydd, små shorts och fin hatt. Hoppas på den dagen då han ska ge mig ett riktigt brev.

På bilderna har ni J vid sitt campus (west) och jag som dansar på mitt (east).

igår och idag

Igår var en bra dag. Frös för första gången sen vi kom hit. Det var en angenäm känsla. Gick hem och tog på mig stor myströja och drack te. Hösten kändes på ingång även fast det var 25 grader och allting blommar. Hade två bra lektioner. Först konsthistoria, då jag faktiskt räckte upp handen (vilket för övrigt känns väldigt komiskt lågstadie) och gjorde en hyfsat smart narrativ analys av två konstverk. Blev stolt över mig. Sen målerikursen. Har börjat med eggtempera nu, ett stilleben och ett självporträtt. Svår teknik men utmanande.

Idag var en velig dag. Spouses cookingclub hade sin första träff. Vaknade och hade riktigt ofeeling. Hur ska jag ta mig dit, vilka kommer va där, orkar inte fixa nån mat (potluck första gången). J hetsade dock iväg mig. Åkte bil och åkte fel så jag kom en halvtimme sent. Det visade sig att min negativa inställning höll sig kvar. En ganska seg sammankomst. Alla var från Kina, Japan eller Korea - säkert underbara männsikor men lite svåra att kommunicera med. De hade ganska svårt för engelska så jag fick prata jätte långsamt och förenklat. Men oftast gjorde de söta oförstående miner. Mest intressanta samtalet var med en japansk tjej som sa att hon var skådespelare men nu var tvungen att sluta för hennes man inte ville se sexscenerna som hon gjorde. Jag uppmuntrade henne till att kanske göra nåt utan sexscener- hon svarade "eller göra dem i smyg". Det verkade på allvar eller så förstår jag inte japansk ironi. Tänkte att det här var första och sista gången jag går men sen skickades en lista runt med datum när man skulle laga sitt lands mat. Blev så stressad att jag fyllde i mitt namn ändå, tänkte att jag får lösa det senare. Otroligt osmidigt. Nu måste jag antingen gå dit några gånger eller dra mig ur på ett dissande sätt.

Phil önskade fler bilder från vårt hem. Det kommer, men lite pö om pö. Så håll dig till tåls. Här är en bild från vår trevliga bordelltrappa.

motgång!

Åhh en frustrerande dag!

Började med att jag fick fler skumma mess från samma som jag fick under stormen. Idag fick jag 24 stycken inom 1-2 timmar. Ett jätte störigt bip-ljud varje gång. Höll på att bli tokig. Som Phoebee som vill döda sitt brandlarm men den fortsätter leva. Jag ringde mitt mobilbolag två gånger. Fick stå i kö länge, fick prata med käcka försäljare som inte kan hjälpa en för man måste göra allt sånt online. Kunde inte göra det online för hemsidan som just detta ska göras på finns inte och regestreringen funkar inte för passwordet funkar inte! Helvete!

Sen ska jag lacka mitt bord som jag målat. Men det blir nåt fel så färgen som är rosa blir missbildad och brun på vissa ställen.

Vi köpte en fantastiskt vacker soffa igår av lite weirdo cable guy mannen. Följde med till hans warehouse för att kolla på den. (Louise hade totalt kollapsat- det fanns så mycket vackra saker där, men dock för dyra.) Vi gillade soffan och uttryckte klantigt nog det. Då, när han lurat dit oss, höjer han priset en massa. Not a man of his word! Men vi köpte den ändå, orkade inte leta mer.
Senare på kvällen när vi kånkat in soffan i lägenheten upptäcker vi att den stinker rök och gammal slusk. Odören spred sig genom hela lägenheten så att man verkligen inte ville bo här. Idag åkte jag på jakt efter ett rengöringsspray som skulle utplåna allt äckel. Hittade ett som "Good Housekeeping" (mammas amerikanska damtidning) rekommenderar. Sprayade ner hela soffan tills den var blöt så nu luktar det blommig tant i hela vårt hem i stället!

All denna aktivitet och ilska i 30 gradig, fuktig värme.

För att stilla mitt sinne åkte jag till ateljén och började på min första eggtemperamålning. Det var balsam för själen.

vänner

Det här har varit vår första sociala helg.

Igår hängde vi med ett par som bott i Uppsala i två år (vi bodde hos dem första natten men kände dem inte innan dess). Åt pizza först på ett charmigt ställe och sen åkte hem till dem och åt peanutbuttercake. Yummy! De är supertrevliga och väldigt generösa. Bestämde att jag och tjejen skulle ta en fika. Så nu har jag en vän inlagd i mobilen =)

I förmiddags åkte vi till kyrkan. En ny kyrka för varje söndag är mottot. Det finns ju lite att välja på här i the south. Denna kyrka var kontrastrik. Liturgiskt stuk som samlades i en skolgympasal. Efter gudstjänsten stod vi ute i entrén och blev hälsade på. Prästen introducerade oss för en teolog som studerade på Duke. J började prata med teologen och jag med tjejen/ frun(?). Jag och J tänkte samma sak-vi hälsar just nu på oss själva! Tjejen visar sig vara konstnär (är precis klar med sin konstutbildning i måleri) och jobbar på ett litet café/patisserie där hon bakar. De flyttade hit från Colorado för en månad sen. Var uppvuxna i ett karismatiskt sammanhang men ville nu ha en mer litturgisk gudstjänst. Killen läste en kurs om ortodox teologi. Helt bisarrt! Men de var väldigt trevliga och vi bestämde typ date med dem nästa söndag efter kyrkan. Så nu måste vi gå dit igen, men det var inte helt illa.

Nu är J dessutom på en Barbeque med teologdoktorander. Spousar fick tydligen följa med men jag passar. Men hoppas han får en bra kväll.

Vi tänker lite på hur det är med vänner. Hur öppen är man själv, hemma i Sverige, för nya bekantskaper? Amerikaner kan ju vara väldigt sociala men samtidigt lite svåra att komma nära. Vår status på vänmarknaden är osäker. Å ena sidan skulle vi kunna uppfattas som oattraktiva för att det inte blir så longterm eftersom vi drar om ett år. Å andra sidan är det kanske skönt att relationen bara handlar om ett år. Come and go, no strings attached- liksom. Lite som ett one night stand. Dessutom är vi från Sverige vilket kan verka exotiskt och spännande...

Man blir i alla fall väldigt tacksam för alla er, kära vänner! Känner att man redan har så många fina!

perfect storm

Jag ville gå på bio igår men J kände inte för det. Sen kom Tornado alert på radion och J vann. "TORNADO WARNING, PLEASE STAY INSIDE".

Så vi var hemma men ingen tornado kom, däremot en ganska kraftig storm under natten. Jag vaknade med ett ryck kl 4. Vet inte om det var av det smattrande regnet eller min pipande mobil. Men gick upp för att stänga av AC:n, tänkte att det kanske inte var så bra om den stod på om det börjar blixtra. Då upptäckte jag att det var plaskblött nedanför fönstret. Böckerna som låg där var dyngsura. Och den externa hårddisken som allt är sparat på var i omedelbar fara. Så jag räddade den och en massa annat. Gick sen ut i köket där fönstrena var på vid gavel. Eftersom hela vår lägenhet lutar så rann allt vatten som forsade in ner på golvet och sen rann vidare ner mot motstatt vägg. Så jag stod och skurade golv i gryningen.

När jag var klar med köket och badrummet som oxå var tokblött hör jag min mobil få en massa mess igen. Kollar dem och tänkte först att det bara var skit som jag fått häromdan. Sen, förmodligen för att jag är så yrvaken, börjar jag fundera över messens kryptiska mening. Fem mess med kodlika grejer. Subject: problem, dagens datum, fusion shared, Warning 80% osv. Börjar fantisera om antingen terrorattack och cia-grejer. Tänker nu, när det är dag och jag nyktrat till, att det är nåt skumt företag eller nåt men det är störigt att jag får betala för dem.

Jag gick och la mig men hade svårt att somna om. Tänkte på att jag var en hero. J bara sov igenom all dramatik med sina öronproppar långt instuckna.

Stormen fortsatte på förmiddagen men J vågade sig ut och köpte en tidning och sen hade vi en lång mysig frukost och läste om valet.

Vi följer valet så gott vi kan. Brukar gå bort till bibliotekets storbildsskärm för att höra talen och J har skaffat en banderoll som vi kan ha i bilen. Kan inte lägga fram några långa invecklade politiska argument för att jag vill att Obama ska vinna. Men det känns ju så mycket fräschare! Om man bara tänker rent estetisk. När Obama och hans familj stod där på scen och dottern lekte i konfettin så var det som om familjen Huxtable var tillbaka! Kände trygghet och värme.

being artsy

Nu ska jag börja måla.

Vi var på Jerry´s artarama. En vansinnigt stor konstaffär. De hade allt. Svårt att inte balla ur. Sen var vi på Home Depot en väldigt manlig affär. Stora plank, verktyg, och stora karlar. Jag skulle bara ha en planka sågad i många bitar till mina tavlor. Fick till slut hjälp med det. En tuff man skar min planka utan ögon- och hörselskydd eller hanskar. I was impressed.

Sen gick jag till ateljén och klädde in mina träbitar med tyg. Det limmade man fast med ett klister som man tillreder av kaninskinnshud i pulverform. Precis som Jello sa läraren. Tänkte att jag skulle göra efter den antika metoden istället för att använda det moderna plastiga. Men höll på att kräkas av stanken och konsistensen.

Nu har jag i alla fall preppat mina tavlor. Känner att inspirationen flödar faktiskt. Det enda som sticker i mig lite är att jag känner mig för ivrig. Lite som den duktiga eleven i klassen som sitter längst fram och räcker upp handen hela tiden. De andra är liksom lite loja. Har inte skaffat grejerna som de skulle gjort, hetsar på om att lektionen faktiskt är slut och att läraren gått över tiden osv. Skillnaden är kanske dock att deras liv är lite mer aktiva. De lever college livet, vill supa och ha kul. Jag lever spouselivet och vill måla.

Nu fick jag ett meddelande på min amerikanska mobil. Josh frågar om vi ska äta sushi till lunch? De enda som ringer eller messar min mobbe är folk som messar fel. Men jag kanske ska ta chansen. Bestämma tid med josh och se vad som händer. Antingen sätta mig ner och snacka lite eller smyga runt där och se- vem är Josh? vad tänker en sån som Josh när han är ensam?

cafélivet

Eftersom jag har mycket tid och inga vänner så har jag testat de flesta caféer i våra hoods. Det känns mer accepterat att fika själv här i staterna. Nästan vanligare än att fika med nån skulle jag säga. Har i alla fall kommit fram till följande:

5 koppar till "Foster's". Vårt söndagsfik som vi brukar ta efter kyrkan. Ett väldigt underbart ställe som är som en stor marknad inne i ett hus. Goda sallader, mackor och massa fantastiska, hembakta kakor, tårtor och pajer. Sen sitter man ute i skuggan runt huset på en stor veranda i olika trevliga möbler. Ok kaffe men om man tar en cappu får man badskum.

4 koppar till Joe van Gogh. Det finns både på campus och nära oss. Ok lokaler men bra kaffe med latteart ibland. De har bäst iced mochas också. Det är min standarddrink i dessa väder. Helst med mycket grädde.

4 koppar får nästan bibliotekscaféet på west campus oxå för deras trevliga miljö. Det är där jag sitter och pluggar helst. Har inte ens provat deras kaffe, har bara hört hur de misshandlar mjölken. Dock trevligt ställe att ta en te och scones på.

2 koppar till Madhatters. Ligger väldigt nära men har för sött kaffe och äckliga bakverk. Och fula käcka tavlor. Dock bra internetuppkoppling.

1 kopp till studentfiket på east campus. Sjukt äcklig iced mocha. Blev så missnöjd att jag gick hem och började mixtra med den. Kokade starkt kaffe, hällde på det och mer mjölk. Var ändå inte nöjd utan hällde i ovispad grädde. Blev halvnöjd men hade sett fram emot en fika så länge att jag åkte bil bara för att köpa min kaka på favvostället. Åt sen kaka och fettig kaffedrink och blev spyfärdig efteråt.

Starbucks får inte ens vara med.

datorkraschen

Vår dator la av helt sonika. Vägrade att vakna. Det är J's dator som vi använder mest för min orkar ingenting. Så vi tog den till en macstore, fick en tid för undersökning. Och vad sjukt, det var verkligen en undersökning. Killen stoppade in ett instrument i den som såg ut som ett sådant som man kollar i örat med. Sen la han sitt öra mot den och typ lyssnade på hjärtat. Märkligt också att han med sina olika metoder kunde komma in i datorn när den var helt stängd för oss. Sen gick han in i operationssalen, vi skulle komma tillbaka om en halvtimme. Tung väntan. Fick sen domen att inget gick att spara men den gick att få liv i igen. Så vi hade inget val. Allt är borta men datorn lever. Joel hade dock sparat allt till en extern hårddisk i sommar. Men allt som vi lagt in sedan dess är borta. För mig är det främst sensommarens foton och en massa bra musik.

Konstigt att den nu inte alls kommer ihåg oss. Allt vi gör med den är som att vi gör det för första gången. J sitter och sorterar allt sitt arkivmaterial på nytt. Men man får trösta sig med att det bara är en dator trots allt. Allt ska brinna som min kära lillebror brukar säga.

Vi avslutade kvällen med pizza från Papa Johns.

good old self

Igår var jag mitt good old self igen. Min lektion var inställd så jag tänkte skönt! En ledig dag. Som att jag inte har all ledig tid i världen. Det var supervarmt ute men jag tog en ganska lång promenad bort till Whole foods för att endast köpa en kaka. Men vilken kaka. De är så sjukt goda på det stället. Helt perfekt seg konsistens med pecannötter och choklad. Defenitivt värt att svettas för.

Träffade på vår granne Gabby som vi gör små taffliga närmanden mot. Men både jag och J känner att vi inte riktigt kommer till vår rätt utan nog framstår som rätt blyga. Vi springer över och lånar lite verktyg från dem ibland men det här softa kallpratet har inte infunnit sig ännu. Senast var det en konservöppnare vi behövde. Vi hade köpt en från Wallmart för 1 dollar som givetvis föll sönder och samman innan vi hunnit öppna en hel burk. Jag vet man ska inte stödja Wallmart och från och med nu lovar vi att inte göra det.

Gick hem och pluggade lite tillsammans med min kaka och kaffe. Läste om kubism och primitivism, mycket intressant. Men blev ganska snabbt trött så jag tog en lur.

Vi var bjudna till en internationell labourday picknick med mat och lekar. Men jag tänkte usch för lekar så vi bangade.

När Joel kom hem gick han och tränade, jag tog ett glas vin istället.

Det var nog min dag in alles så I'm back, har inte alls förändrats.

intryck av the southern man

Amerikaner är så sjukt trevliga. Och snäppet värre här i the south. Man tycker ju om dem lite extra mycket pga deras härliga dialekt. Och sen om mannen man pratar med har skjorta, hängslen och nån slags färgglad, prickig fluga, blir man ju alldeles varm innombords. Har sett flera sådana exemplar här.

Street-trevligheten är ju också väldigt fin. Man står på gatan och nån passerar som säger "cute shoes". Eller om man precis handlat mer än man klarar av att bära kommer nån och frågar:
- can I help you with that maam? Where are you parked?
- yes sir! right over yonder.

Det som är mindre nice är de medelålders män som tutar, hänger ut genom fönstret och skriker "yeah!". Bara för att man råkar gå ensam flicka på trottoaren.

Eller smygrascismen som inte är så i smyg här i södern. Flera gånger har vi stött på trevliga folks som säger "I don't want to be racial or anything but..." Så var fallet med en möbelhandlare vi varit hos lite för många gånger. Supertrevlig men slänger in små kommentarer som att den soffan kommer från ett svart hem, det är därför den ser så tacky ut. Vi var dessutom lite oroliga att han började bli lite för trevlig. När han lämnade vår madrass som vi köpte av honom slängde han sig på sängen och låg där ett tag. Vi tänkte att vi kanske fått en cable guy på halsen som vet precis vart vi bor och har J's telefonnummer.

Blue devils stjärtar