Idag ska plugga till ett amerikanskt körkort. De är lite stränga med det i NC att man ska ha just deras. Vi har prov och uppkörning nu på måndag. Det kommer aldrig gå.
Jag har förvisso redan tagit ett i USA en gång (som jag tappat bort) och det var superlätt. Men då var jag inne i det här robot-tänket då man tittar och blinkar alldeles korrekt och frenetiskt. Och att jag har svenskt körkort ser jag nog som min livs största prestation. Förstår inte hur det gick till. Trots att det är åtta år sen, känner jag inte att jag är en stabil förare. Men min ursäkt är att det här är första gången vi äger en bil, så jag har inte fått så mycket övning.
För mig känns det här med att köra också lite amerikanskt. Jag lever mig in fullt ut i kulturen. Jag har ju aldrig gillat att gå särskillt mycket så jag kör till det mesta. Ateljén som ligger 2 min bort och mataffären som vi nästan är granne med och till caféet för att hämta min mocha.
Men jag har också gett mig ut på längre exkursioner alldeles ensam med varierande resultat. Igår kom jag bort mig rejält och nådde aldrig målet. Men själva känslan var ändå bra. Jag ensam on the road i usa.
När vi åker tillsammans bråkar vi lite om vem som hittar bäst utan karta. Ett tag var jag väldigt förvirrad för deras vägar heter samma sak hela tiden. J hade då ett litet övertag. Nu när jag och bilen hängt mycket på tu man hand så har jag gått om honom med hästlängder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar