sista bloggen

Ja ni, nu sitter jag här på Fosters en sista gång. Allt är packat, lägenheten städad och tömd, ärendena är gjorda. Bara en kaffe och en sista kaka kvar.

När Lovisa och Johan var här på besök fick vi ett fint kort från dem när de åkte. På det amerikanska kortet stod det "she has had her cake and found it delicious". Det lilla talesättet passar nu även in på denna dag. The american spouse life har varit fantastiskt. Ja jag skulle nog säga att amerikanska kakor i mångt och mycket är godare. Jag gillar segheten mer än de svenska spröda, hårda.
Men som alla vet kan man inte både äta kakan och ha den kvar. Och nu är den tydligen uppäten.

Sorgligt att lämna och lite vemodigt att bloggen nu gjort sitt, men istället för bloggavstånd får jag nu prata med er i verkligheten. Tack för mig, tack J för att du tog hit oss, tack Durham och tack Duke för att jag fick va spousemouse i ett år.

Total avveckling

Nu är vi i nedpackningsfasen. Känns vemodigt och segt.

Jag bakade en sista batch chocholatechip cookies (som blev bättre än någonsin) som jag tröstäter med jämna mellanrum och J köpte en sista Colbert- Ben & Jerry's glass som han tar till som hjälpmedel mot insikten att vi nu snart ska lämna.

Packningen är lite svårhanterad. Vi har hoppats på för mycket och gjort oseriösa beräkningar. J har trott att det är lugnt på bokfronten för att han skickade hem så många med mina föräldrar och har därför nu köpt in mer böcker från amazon. Jag har gjort liknande på annat stuffs, kläder och skor. Allt försvaras med att det är lite billigare och att det är sista chansen i usa. Och så sitter man här och inser att vi inte får med oss allt hem.

Planen är nu att jag ska åka och köpa en till större väska. Sen ska J ha ett för stort handbagage fullt med böcker och hoppas att de inte märker det. Och jag ska ha en lång rulle extra med min konst i, som antingen ska lyckas passera som handbagage eller som ett extra litet bagage som vi föhoppningsvis inte behöver betala för. Allt hänger på om vi får en snorkig dam eller en friendly southerner.

sosse-fest

Igår firade vi arbetardagen 1 maj för att uppmärksamma att vi nu snart ska få åka hem till vårt socialistiska land och att amerikanerna, med Obama i toppen, är på god väg att följa Sverige mot ett mer socialistiskt samhälle.

Det var en stressig arbetardag med många förberedelser, båda jobbade hårt förutom när J ibland smög iväg och twittrade.
Den här gången var det stress in i det sista och inte nåt sitta och vänta på gäster. Främst för att vi samma dag kom på det ambitiösa projektet att göra en blandskiva med bara svensk musik till alla vänner. J's dator funkade inte att bränna på och min var väldigt långsam. Dessutom sa den stopp efter att jag bränt 7 stycken, jag visste inte om den lilla detaljen att man bara får bränna så många med ituneslåtar på.

Sen fixade vi proletariatframsida och klippte och pysslade, det är nog andra gången jag och J är kreativa ihop men den här gången under mycket hets.

Men allt gick väl, folket fick sina visor. De åt och tyckte det var gott förutom den svenska sillen.

Juno och jag

Det börjar sakta gå upp för mig att jag numera ser gravid ut. Det är inte så att folk funderar men inte vågar gissa utan snarare så att de frågar rakt ut. Vilken månad är du i tjockis?

Man skulle kunna känna sig enormt kvinnlig vilket jag också gör från time to time. Men mest av allt går jag runt och känner mig som Juno. En ung liten tonårstjej som har blivit på smällen och som folk tittar på och tänker "oh good for you, you're keeping the baby".

Detta tänker jag för att jag under alla mina år som vuxen ändå aldrig betraktats som vuxen. När jag köpt alkohol här i affärerna och de kollat mitt leg har de frispråkiga amerikanerna alltid uttryckt sin förvåning. "You look like fifteen girl", "Oh my gosh you totally look so much younger than that" und so weiter. Eller som tjejen i min klass som blev superchockad och trodde jag var nitton som hon, men shit det är ju tio år sen!

Jag har trots alla incidenter under livet aldrig lyckats ta detta som en komplimang men kanske ska man det nu när man är preggo. Istället för en sliten och tärd gravid 30-åring så är man en sliten och tärd tonårstjej på tjocken.

(Babe du måste känna igen dig i detta?!)

Volrammos!

Jag har sommarlov nu. Det är lugnet före stormen så jag insåg att detta kan räknas som min semester.

Vi har ju varit lite överhettade så vi har frågat runt varenda amerikan om de vet om nåt badställe, men de verkar väldigt tillfreds med att gå här och svettas eller sitta inne i ac-kylda rum. Men igår fick vi napp när vi frågade en hurtig kille som gillar att vandra. Han visste om en sjö som ligger 20 min bort och går att bada i.

Vi åkte på stört och när vi kom fram var vi i sverige. En sjö omringad av tallskog, en liten tillfixad sandplätt, barnfamiljer och picknickbord. J tyckte att till och med vattnet smakade sverige. Mycket njutbart, det kommer bli vårt nya hangout. Efter en svettdag dra till badet.

Jag var på den där babyshowern. En väldigt kvinnlig tillställning med brunch, damer och presenter till ett ofött barn. Very american. Jag gick upp supertidigt och hetssydde min present till flickebarnet som skall komma och blev precis klar med allt förutom knapparna. Så jag gav den i ofärdigt tillstånd och tog sen hem den igen och fixa klart. Oh so cute! tyckte tjejorna.

En ny dag ligger framför. Jag sitter och sippar på en iced sweet tea (söderns dricka nummero ett) och funderar på hur man som bäst kan leka loss denna sommarlovsdag.

första stressen

Idag kom hetsen tillbaks in i mitt liv. Det var en mycket välbekant känsla men det var första gången den dykt upp här i amerikat.

Jag fick imorse veta att det fanns rum för mig att ställa ut i byggnaden där det skulle vara en stor utsällning med studenternas avslutningsprojekt. Vernissagen skulle hållas samma kväll klockan 18.

Det blev lite stress. Förutom att fixa med tavlor hade jag som plan under dagen att sy en babyklänning till en babyshower som jag ska på imorgon förmiddag, laga en lasagne till några folk som behövde mat (de har nyligen fått barn och behövde hjälp) och baka en kaka till kvällen då vi skulle bort.

Men främst var det fixet med tavlorna. Jag var klar med själva målningarna men behövde fixa titlar och en beskrivning till projektet. Det behövdes skrivas ut och bli snyggt att montera. Sen skulle tavlorna hängas på nåt vettigt sätt, bestämma platser, men också eventuellt stretcha dem. Jag har målat på duk som jag inte spänt upp på ram för att kunna ta hem dem, men det ser lite slappt ut så när jag nu skulle visa dem fick jag nån oseriös idé om att ändå spänna upp dem. Jag åkte till en manlig byggfirma, fick hjälp av en tafflig ung kille som stötte på mig och bla. frågade om jag skulle bli en ”single mom”. Han skar till långa träpinnar som sen jag tänkte spika ihop till ramar. Stora meckiga ramar till väldigt stora tavlor. När jag sen kom hem med ramarna upptäckte jag att killen måste klantat sig och gjort fel för alla pinnar var för långa. Jag freakade och försökte hitta en såg. Sen började jag frenetiskt spika istället. Men insåg till slut att allt skulle ta för lång tid och var dömt att misslyckas.

Så jag häftade upp mina tavlor utan ramar, sprang omkring och klistrade upp mina små titlar och mina besrkrivningar och blev klar precis klockan sex. Då insåg jag hur fräscha och uppklädda alla var. Jag hade svettat runt i 30 graders värme med full fokus och inte hunnit tänka på mitt yttre.

J som fixat lasagnen och levererat den kom och plockade upp mig så jag kunde hoppa i en liten klänning. Sen tillbaks till vernissagen och sen lugnet.

Vi skippade att baka kakan och åka på den grejen och klänningen måste jag sy tidigt imorgon bitti.

När allt var över tog jag och J en stor hamburgare på en bar i den ljumma kvällen.

on the road

Oooh drama, oooh excitement!

Jag var ute och körde bil igår och blev helt plötsligt pulled over av en federal state police officer! Jag trodde först att det absolut inte var mig han kunde mena med sina blinkande blåljus så jag körde på. Men sen satte han på sina sirener också och då tänkte jag att jag kanske borde pröva att köra in mot kanten ifall det var mig han menade.

Han stannade sin bil gick med bestämda steg mot min bil.

Jag satt där ganska lugn och tänkte att jag faktiskt hållit hastigheten som en god amerikansk medborgare så det borde inte vara det.

Sen skrek han ”put your hands behind your head”! Nej det gjorde han tyvärr inte utan han kom snällt fram och frågade:

-- Do you know why I pulled you over maam?
-No sir
- Your plates are expired, do have your license and registration card?
- Yes sir
Sen gick han tillbaks till sin bil och fippla lite och återkom med en utskriven böter. Den går dock att slippa om ägaren till bilen fixar nya skyltar. Så det blev inte mer dramatik än så.
- Drive safely maam

Happy birthday to me

Ja, det var en stor dag igår. Min födelsedag.

Det blev ingen cupcake eller amerikansk ballong men däremot en utsökt cheesecake och en jordgubbsfrukost för att celebrera mig och sommaren.

Under dagen målade jag som vanligt i ateljén och börjar nu bli klar med mitt projekt tror jag. Det ska visas upp på tisdag.
Senare intog jag en riktigt fin decaflatte i solen, på mitt favvoställe.

Vi skulle gått ut och ätit med våra friends Jill och Zack men det blir ikväll istället. Så igår fixade maken finmat. God risotto med lax och sparris. Risotto är hans grej, han är mycket bra på det och uttryckte sen hur trevligt det är att lag mat. Men att han som så många män gärna håller sig till finmaten och inte vardagsslafset som man inte kan lägga lika mycket energi på.

Kvällen avslutades med ett avsnitt the daily show som just denna kväll riktade sitt program till oss och hyllade mig genom ett långt Sverigeinslag.

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

skräckscenariot

Jag lever just nu i en liten låtsas-tillvaro. Jag går upp, softar runt och sen går och målar, går hem och äter och fikar och sen iväg och målar igen. Sen kommer J hem och då försöker vi njuta av det fina vädret och åker till nåt café eller en restaurang. Igår till en pizzeria med några svenskar.

Men skräcken över det verkliga livet börjar smyga sig på. En tillvaro med ansvar och stress ligger på lur och påminner om att det snart är dags.

I natt hade jag min andra mardröm om det som komma skall. En god vän hade också en bisarr mardröm innan han skulle göra en mycket mer dramatisk flytt från Peru tillbaka till Sverige. Det känns som det fanns mer fog för hans oro men min finns där trots att den kanske inte bör göra det.

Jag drömde i alla fall att en Markus ringde till mig och sa att han åkt ända från Västerås för att jobba i kaféet men nu undrade han om det var nödvändigt att han var där eftersom det redan var massa folk där. Jag övertygade honom att det var jätte viktigt att han var på plats eftersom han var den enda med koll och sen for jag dit i ilfart. När jag kom fram var klockan 10 och en timme kvar till kaféet skulle öppnas. Varken kafégruppen eller Markus hade plockat fram en enda bulle eller bakverk och hade inte den minsta aning om vad som behövde göras. Men den största skräcken som fick mig att svettig och flämtandes vakna från drömmen var när jag skulle pröva att göra en espresso och hela espressomaskinen stod i lågor och var strömförande så man inte kunde stänga av den.

Det är ju mycket att vara orolig för. Ett kafé som kanske går åt helvete! Och jag ska jobba i hela 3 månader, innan jag får en ny låtsas-tillvaro i en liten stuga på landet.

goda grannar

Det här året har varit året då vi varit osunt förberedda innan våra gäster kommit. Har aldrig tidigare upplevt hur det känts att vara helt klar när folket knackar på dörren. Utan det har alltid varit enerverande när mänskorna kommer exakt i tid.

Igår hade vi våra grannar över på en liten bjudning. Vårt hem var spicking specking och såg nästan onaturligt städat ut, som att vi var ett städneurotiskt och minimalistiskt par. Det beror ju på avsaknaden av vårt vanliga plotter och därför går det ganska snabbt att städa.

Sen var förberedelserna ganska lätta. Lite ostar och en dessert som jag tillverkat kvällen innan. Så därför stod vi där och kände jahapp nu får de väl komma. Na na na na na na. Men gästerna var lite sena och då började tvivlet komma. De kommer inte! De skiter i oss! Vi får sitta här i vårt perfekta, stela hem och äta våra uppstyrda godsaker själva!

Till saken hör att vi bjudit in på det gammeldagsa sättet med en liten lapp på de utvaldas dörrar. Sen har vi inte stött på dem och de slappa amerikanerna hade inte skrivit en lapp tillbaka. Så det hela var lite risky. Men man tänkte ju att om man inte kan så är man ju extremt ohövlig om man inte knystar nåt.

De kom till slut efter olidlig väntan, fler än vi trodde. Vi låtsades bestyra igen som att det fanns nåt kvar att fixa och kvällen blev ovanligt lyckad.

avveckling #1

Vi börjar lite smått avveckla här.

Igår var några killar hos oss som ska flytta in i vår lägenhet när vi drar. De ville kolla in våra möbler och se om det var något de ville köpa. Lite vemodigt att några andra ska ha vårat place med våra fina saker i. De gick runt här och J visade och satte pris på våra ting. Jag satt i ett hörn och surade. Men en liten glädje var att de gillade vår inredning och tog nästan rubbet. Allt förutom soffan (trots att jag inte nämnde hur äcklig den egentligen var och att den luktat tant), tror de tyckte den var för dyr.

Skulle så gärna tagit hem den fina tamburmajoren och den söta gungstolen från södern. Men all good things come to an end. Och jag får ju en ny lite stuga att inreda snart, med bondprylar från loppisfynd i östergötland kanske. Bara att där hemma finns det inga fynd kvar. Alla medvetna svenskar har redan hittat och tagit det göttaste.

målande musik

Jag tillbringar det mesta av min tid nu i ateljén. Har ju ett projekt hängande över mig som jag vill få färdigt, även om jag nog inte hinner ha en utställning med resultatet som var tanken från början.

Trivs väldigt bra med det än så länge. Oftast får jag vara där helt allena vilket är mycket fridfullt.

Igår fanns dock en annan tjej där och målade när jag kom in. Hon hade ganska hög musik på i lokalen och frågade om det var ok. Jag sa givetvis "no problem" utan att ana vad jag sa ja till. Efter en stunds smörsång insåg jag att det var Jesus-is-my-boyfriend-lovsångsmusik som hon spelade friskt. Den bröts ibland av med nån slags kristen hip hop och en gång med den profana "red red wine". Det var ett lidande. Stå där och måla och försöka vara inne i min egen värld och samtidigt dras in i en helt annan. Men jag försökte tänka positivt och insåg att det var det perfekta inspirationen till mitt projekt om det evangelika södern. Och dessutom, var i Sverige skulle en vanlig skolelev spela sån musik helt obekymrat? Jag borde kanske istället hoppa på min mans korståg för mer öppenhet för religionens uttryck.

på allmän begäran...

My progress.
Just nu är magen lika stor som stjärten ungefär. Men den varierar friskt. Har jag ätit känns den dubbelt så stor och ingen skulle ta miste på att jag är pregnant. Men när den är hungrig ser den bara ut som en liten ölmage. Så än har inte folk man halvkänner vågat säga nåt om min konstiga figur.

Nu har föräldrarna turistat färdigt. Vi har visat dem allt vi kan och lite till. De verkade väldigt nöjda. Pappan har pratat teologi med två professorer på universitet och var alldeles hög efteråt. Och mamman har solat. Lite har de återupplevt och tänkt på sitt universitetsår i Corvallis, tror jag.

Som avslutning tog vi en påskbrunch på Fosters. Nu skjutsar J dem till flyget. Jag fick inte plats i bilen för vi har skickat med dem så mycket vi kunde av vårt bohag.

Så nu är det bara jag och J här med väldigt lite prylar. I en kort liten tid till ska vi få njuta av amerikat. Jag ska hinna svulla allt gott några gånger till, vilket dock är lite enklare nu när jag är preggo och min svullkapacitet har ökat. Sen ska jag hinna måla lite till. Helst göra klart mitt projekt men jag får se hur det går. Kanske ta en liten soft joggingrunda till. Hinna umgås med teologvänner och andra vänner. Hinna baka perfekta chocholate chips. Hinna cruisa runt i bilen. Ja det är mycket med spouselivet.

hemma

Vi är tillbaks i Durham. Känns fantastiskt att vara hemma igen. Hela staden står i full blom i helt galet vackra färger. En aning kallt första dagen men nu börjar sommartemperaturen komma igen, 15-20 grader och strålande sol. Så det var vädret det.

Mina föräldrar är fortfarande här. De tog en resa söderut och var väldigt nöjda med den. Faderskapet blir dock aldrig nöjd med turistandet och vill åka runt till alla attraktioner som Durham kan tänkas ha, vilket inte är många eller särskilt attraktiva.

Jag kom tillbaks till min kurs i tisdags jetlaggad och förvirrad. Den har nu gått in i nån ännu mer döda poeters-fas där vi ska göra aktiviteter. Och jag känner mig mycket skeptisk. Vi ska vid varje lektionstillfälle träffas någonstans långt borta från den traditionella lektionssalen. Igår sågs vi klockan 10-11 på kvällen på en jazzklubb och skulle egentligen göra någon slags aktion som skulle höra ihop med vårt projekt. Jag hade ångest för att åka för alla kändes så på och positiva till att agera ut, som att vi var en drama-klass. Jag tänker att det finns naturligt i deras oblyga amerikanska blod, medan min stela svenska natur säger ifrån. Men jag tvingade mig själv att åka dit trots allt och blev lättad. Jag hade glömt hur mycket ”a lot of bark and no bite” amerikaner är. Vi hängde bara ut på jazzklubben och endast en ambitiös tjej höll aktivt på med sitt projekt genom någon fråga som hon gick runt och ställde till folk.

Så det gick relativt bra förutom att jag inte kände mig hundraprocentigt i form i min engelska. Det var krystade små kallpratsmeningar som kom ut ur min mun. Dessutom ska jag alltid när jag inte har något bättre att säga, börja jämföra Sverige och USA på ett helt oseriöst sätt. Framhärda något positivt drag i Sverige som jag sedan efteråt kommer på är helt överdrivet eller rentav falskt. Igår var det om att umgås över hiarkier. Jag fick det att låta som att i utopi-landet Sverige ser vi ingen skillnad på människor som här –vi ser inga titlar eller hierarkiska strukturer, alla bara är! Komiskt att jag är så obalanserad.

Stora Äppelstaden

Ok nu ska jag ta mig samman. Det är ju trots allt så kort tid kvar tills bloggen inte har något existensberättigande så då måste jag ju passa på.

Vi är ännu inte på plats i Durham men däremot är mina föräldrar det. De bor just nu i vår lägenhet och är alldeles ditslängda och vilsna. Dock verkar de klara det hela bra förutom att de inte har lyckats hitta vår bil. Päronen ska ta sig en liten tripp söderut utan oss. Sen kommer vi tillbaks på måndag och ska visa dem vårt amerikanska liv och leverne.

Känns lite omvänt att de är där nu. Kanske borde mamman göra ett inhopp som gammelspouse.

Vår resa till New York blev kort men ändå väldans trevlig. Det är verkligen städernas stad. Helt galet stor och hipp. Vår vän Claes som vi bodde hos hade fixat lägenhet mitt i Manhattan i ett trevligt artsykvarter. Så det var vår bas. Därifrån gick vi och insöp atmosfären och traskade runt på gatorna, fikade och åt. Vi hann med Chinatown, Soho, Times Square och en liten konstutställning. Jag hade dock sett fram emot de stora muséerna som jag skulle briljera för J om alla mina nya kunskaper, men det hanns inte med. Får bli nästa gång.

En stor höjdpunkt var en kväll med Claes då vi hittade en liten kinesisk tapasbar där vi åt haj med otroligt skrämmande konsistens. Sedan traskade vi vidare till köttkvarteren till en mysig restaurang där vi krånglade med den Drew Barrymore-liknande servitrisen och bytte bord flera gånger för att få den perfektionistiska upplevelsen. Sen tog vi oss hemåt i den neonupplysta natten genom att Claes kallade på taxi på världsvant NYmanér.

summertime

Jag vet att det är lite odrägligt av mig att tala om vädret här när ni nu sitter där i Sveriges gråaste vinter. Men ändå jag bara måste, inte för att vara störig utan bara för att få dela med mig av glädjen.

Det har nämligen blivit sommar i Durham. Inte vår utan sommar. Alla träd har vackra blommor på sig. Det har varit 25-30 grader nu i några dagar. Luften är helt ljummen och på kvällen blir det aldrig kallt. Det är natt och man kan ha fönstret öppet.

Som svensk blir man nästan alldeles stressad. Man känner ju den vanliga hetsen att man måste njuta hela tiden och vara ute. Så vi fikar på uteserveringar och sitter i parken och ikväll toppade vi med att grilla hos våra vänner Zack och Jill. Kändes som en ljuvlig, varm augustikväll.

På onsdag åker vi till New York ett tag. Vi har turen att en nära högstadievän till mig råkar för tillfället bo just på Manhattan så vi ska göra en visit hos honom och se NY för första gången. Sen ska vi vara borta ytterligare ett tag så det blir lite paus nu från bloggen. Men spousen återkommer när hon återvänt till sin amerikanska småstad igen.

See ya!

risig vardag och gris

Nu när allt är out in the open kan jag börja tala om hur min verkliga vardag ser ut. Ska försöka att inte förvandla bloggen till en gravido-blogg men jag kan inte lova att det inte slipper in en och annan pregnant detalj.

Till exempel är det här med ätandet en stor deal. Det är väldigt random vad som går ner och inte. Jag är inte den som spyr en massa men däremot ganska ofta nästan. Det uttrycker sig i risiga hostningar, ljud och utspottande av mat så J äter numera med en person som har ett ruggigt dåligt bordsskick.

En stor förlust är det här med fikandet. Det känns som en stort intresse bara plötsligt tagits ifrån mig. Visserligen bor jag i decaflandet så jag skulle kunna dricka ofantliga mängder kaffe. Men både kaffet och alla de stora goda kakorna lockar inte det minsta. Så det som förut kunde liva upp en hel dag genom att man intog något på ett trevligt café har nu mestadels försvunnit. Ibland tvingar jag mig men det känns mest bara krystat.

Sen så upplever jag precis som Phoebe att barnet cravar kött så jag skiter lite i mina vegetariska tankar just nu. Igår åt jag en gigantisk burgare med god aptit och hade inga samvetskval efteråt.

Nog om det, om vi går från kött till gris så kan jag berätta hur det ligger till med grisen. Den sägs vara bra på att klippa gräset men efter det tar nog fördelarna med den slut. Jag har inte mycket love till övers för en gris. Förutom att de är skabbiga så ska de säkert matas och nån slags bajslåda tömmas. Men jag har dessutom dåliga erfarenheter från grisar. När jag var liten och var hos min barndomsväns sommarstuga så brukade vi reta några grisar. Vi red på deras ryggar, lockade dem med något framför ögonen så att de sen jagade oss jätte fort. Så jag tänker att jag knappt kommer våga mig ut om griseknoen är ute och spatserar. Nu är grisen visserligen till åren kommen och kanske inte orkar springa så fort längre men ändå.

big news

Nu har bloggen varit medioker länge nog. Så idag släpper jag två stora bomber.

Den ena är att vi i dagarna har skrivit på ett kontrakt och köpt det här lilla huset som ligger utanför Bjärka Säby.
Ja, lite chock! Vi hade inte alls tänkt flytta och särskilt inte tänkt köpa hus ända från usa. Men det gick till så här att J's far som länge velat locka med Bjärka tipsade om ett hus på blocket. Vi gick för skojs skull ut och tittade men hittade då av en händelse det här huset i stället. Först tänkte vi "väldigt fint hus, men vi bor i Uppsala". Sen tänkte vi "shit, vi kan inte bara släppa ett så fint hus, vem bryr sig att vi bor i Uppsala".

Så nu är det klart. Där ska vi bo hädanefter. Med på köpet kommer också några höns och om vi vill (vilket jag inte vill) en gris. Så nu ska J bli bonde som han drömde om som liten. Och jag bli Östgötsk bondfru istället för amerikansk spouse.

Den andra bomben är att jag också blivit på smällen. Så om allt går väl blir vi tre som flyttar in i det lilla huset.

share the love

föredrag

Känner att jag inte hunnit med att blogga på sistone. Det har varit lite ovanligt stressigt i spousens liv. Men nu sitter jag med elektrisk filt, J är på nån samling och läget är perfekt för blogg.

Det har helt oväntat slagit om vädermässigt här, så jag som förut skröt om vacker vår ser nu ut över ett kallt snöigt landskap. Men det håller nog inte i sig så länge. Det ska bli 20 grader till helgen så det hoppas jag på.

Varje vecka i min exp. com. kurs har vi presentationer om grupper som vi får tilldelade till oss och sen ska vi välja en själv. Förra veckan var en flopp för min del. Jag kände att jag inte alls kunde grejerna och inte hade något vettigt att säga. Jag stod bara där och svamlade saker direkt tagna från wiki.

Men idag tog jag revansch. Den här gången hade vi experimentella fenomen och jag blev tilldelad att läsa om kollektivt självmord och om Jonestown massakern. Jag hade väl hört talas om den tror jag men när jag började läsa om Jonessekten och den händelsen blev jag helt fängslad. En helt fruktansvärd men oerhört intressant sekt och händelse ur så många aspekter. 918 personer dog 1978 för att kämpa för kommunism/socialism, inte nåt löfte om något fantastiskt på andra sidan bara politiskt. Inget krig eller verkligt hot (visserligen påhittade hot men). Ballade ur lite i mitt researchande om den så att jag igår satt uppe väldigt sent och läste de otäcka berättelserna tills när jag skulle gå och lägga mig var alldeles uppskrämd och mörkrädd av någon konstig anledning. Men det blev en lyckad presentation. Det andra jag pratade om var snakehandlers, vilket jag svamlade lite om men bra svammel tror jag.

lite festligt

Inget spektakulärt har inträffat i helgen. Jag hade jobbig huvudvärk i går så jag la mig vid nio. J försökte spexa till kvällen genom att gå på en fest som hela huset var inbjudna till. Det hade suttit uppe lappar om ett coctailparty som några skulle ha och även husets boende var inbjudna.

Jag tyckte J var galen som skulle våga sig dit alldeles själv och sa att han åtminstone var tvungen att sätta på sig en skjorta och ha gojs i håret. J sa självsäkert "det här är amerika, här får man se ut som man vill". Han gick ner med bestämda steg men kom uppspringande igen efter bara nån minut och var alldeles stirrig. Han förklarade att han trodde att han kommit till fel fest. Han hade gått in i en lägenhet där han inte kände igen en enda och alla var uppklädda till tusen. Efter lite nervöst minglande hade han fått syn på en teologvän som tidigare under dagen hade lånat Js finskor för att han skulle på en seriös fest. J hade hälsat sen sagt "I'll be back". Sen sprang han ut och kollade in inbjudningslappen igen, sen upp till mig och stressade på sig en kostymväst och kletade in håret.

Han återvände till festen lite mer piffad och minglade runt med poshmänniskorna och åt chokladfondue utan sin mrs.

tv is the shit

"Det är på tv det händer" som en fin person en gång sa.

Vi har tagit en paus i vänner. Inte så medvetet men mest för att svensk tv har lockat oss på sistonde. J är ju mycket för sporten men vi har några gemensamma ljuspunkter också. Det som ger mest glädje är nog Mia & Klara. Fantastiskt roliga, måste bara ge dem lite cred även om det säkert är på allas läppar där hemma. De bjuder på sådan humor som följer med en under resten av veckan. Man har alltid en rolig incident att referera till. Just nu använder vi oss mycket av "release", "slut för idag, tack för idag, hunden är bra", "pappi" och sen när man vill göra en rolig min är det ju den neddragna näsan som ligger nära till hands.

Jag har alltid varit i usa när de stora komikerhändelserna har inträffat i sverige. När jag kom hem efter ett år höll alla på att säga:
" jag tycker inte ooommmm det där", "jag ska bara hämta koameran", "heja gunnar du är bäst – du kan allt om vvs". Referenser som gick helt förbi mig. Ett annat år var det en Robinsonkaraktär som alla härmade och pratade om.

Men i år tänker vi inte missa nånting. Vi kommer komma hem med dubbla refereneser från amerikansk komik som The Daily show och The Colbert report och det från det svenska utbudet. Allt tack vare det stora nätet!

Festtisdag

Det blev aldrig nån sista semla för vår del. Grädden som vi hade var sur och jag orkade inte fixa. Så istället åkte jag och köpte min favorit pecan-kaka.

Däremot var vi på fest på kvällen och svullade riktigt mycket. En av J's teologvänner fyllde 30 och en överraskningsfest hade ordnats till hennes ära. Jag trodde jag skulle få gå på ett riktigt amerikanskt film-överrasknings-party men de satsade inte så stort. Inga Happy Birthday jirlanger i taket, inga hattar eller såna blåspipor. Innan födelsedagsbarnet kom blev jag alldeles stressad över att ingen styrde upp det hela och gjord upp en plan. Ville nästan själv börja ingripa. Men de verkade alla veta hur det skulle gå till. Hon ringde på, öppnade dörren och vi skrek SURPRISE! Inte mer ä så.

Festen var ändå trevlig och mycket god mat. Nästan galet mycket mat, hur många rätter som helst. Middagen avslutades med en äkta amerikansk gigantisk chokladtårta med fyra lager och en Happy Birthday sång, så lite känsla hade de trots allt.

Frukt är godis

Jag har en vän som bestämt hävdar att frukt inte är godis men jag börjar fundera på om han inte har väldigt fel.

J brukar vilja gå och handla på lördagar för att det bjuds på så mycket då. Han går och smaskar i sig utan urskiljning från allt som erbjuds. Jag däremot brukar numera cirkulera kring frukten. Wholefoods har så galet god frukt! När de har uppskuren ananas har jag varit tvungen att vandra runt flera gånger i affären för att suget blivit så stort efter bara en liten bit till. De lyckas ju självklart med sin generositet. Jag är numera helt hooked on färsk ananas och mango. Kommer inte hem från affären utan.

Igår när vi skulle köpa snacks till Oscarsgalan stod vi länge framför godishyllan. J valde snabbt ut en påse riesen och en peanutmnm medan jag bara stod och äcklades av utbudet. När jag var liten och oförståndig älskade jag amerikanskt godis. Jag var en sucker för grape-godis i alla former och utöver det tyckte jag mycket om Starburst kolor, skittles och klubbor med tuggummiklet i mitten. Efter tillräckligt velande och dissande gick jag bort till frukterna och köpte en stor påse vindruvor.

Såg galan mycket nöjd och belåten med mitt vuxengodis utan att smaka en enda bit av det andra äcklet.

post

Fick ett trevligt litet paket häromdagen. Men även detta var alldeles uppslitet. Den härligt doftande tepåsen var hel men knögglig och kuvertet satt bara fast med en gummisnodd. Den här gången orkade de inte ens bemöda sig att be om ursäkt för sitt usla beteende. Såna klåpare till post, men när man dissar amerikansk post minns man ju samtidigt att sverige inte har nån Post alls. De är ju ännu mer klåpare. Gå och hämta sitt paket på en slapp tobaksaffär som inte känns som de har något system eller koll alls. Eller skicka ett paket och det känns som de bara gissar hur mycket portot ska kosta.

Jag skickade en fin sak till några väl utvalda vänner i Svea som jag även måste berätta om, nu när den kommit fram. De fick den fenomenala "inauguration blend"- kaffet som vårt favorit café här borta har tagit fram och rostat. Ett Obama-kaffe helt enkelt med bönor från Kenya och Hawaii, precis som han! (De utvalda var kaffeintresserade som precis fått ett till barn, så ni andra kaffeintresserade får inte bli ledsna).

Annars har det varit ganska tomt på postfronten här nu ett tag men det är lika mycket mitt fel eftersom jag inte skrivit några brev på länge. Det är ju en så fasligt trevlig kommunikationsform som man egentligen väljer framför allt detta nya tjafs. Men jag tittar självklart varje dag i det väldigt amerikanska postfacket men oftast är det bara ett gäng reklamtidningar. Det verkar inte som att någon infört "INGEN REKLAM TACK!"-lappen här. Jag har tänkt flera gånger vara den första men också tänkt att brevmannen kanske skulle bli ledsen?

Det jag hoppas ska dimpa ner snart dock är ju Vintern som redan är förbi här i staterna.

Grådask

Idag var en grådaskig dag. Det är nästan lite mys för annars bjuder Durham nästan till 95 % på klarblå himmel och sol. Det sköna med såna hära dagar är att de får passera lite mer utan att man gör något vettigt. En blå dag har man alltid dåligt samvete för om man inte tar till vara på. Ja ni vet the feeling.

Igår var vi på ett så fantastiskt ställe. Durham alltså och alla sina små gömmor. Inte så värst långt från oss (man åker ner på Main st. lite) ligger en gammal tegelbyggnad med fantastiskt vackra ateljéer i. De har tydligen var tredje fredag i månaden öppet hus då alla konstnärer öppnar upp sina skrymslen. Jag ska tvinga med J nu på fredag och kolla in det. Sen uppe på en galet vacker vind fanns en stor utställningslokal med en väldigt intressant utställning om "the bailout". Jag blev alldeles salig att jag visades denna skatt.

Konstnärerna som berättade om sina verk var också intressanta. Dels tjejen med Madonna dockorna och sen var det en kille som gjort en fotoutställning med bilder som tagits av elever i Mexico. De hade vandrat tillsammans från ena sidan till den andra i Mexico City, vilket tog fyra dagar.

Min lärare har tydligen också sin ateljé i vackra huset och vi ska få leka där en lektion har han sagt!

semmeltisdag

Det blev en liten semla trots allt. Jag sparade fyra av de mest lyckade karlsbaderbullarna och tog fram och tinade idag. Med mycket grädde och mandelmassa så tänkte man knappt på att brödet var misslyckat. Det gjorde mig lite glad i själen. Och J blev mycket glad när förmiddagsfikat kom. Tror dock inte att jag kommer göra ett nytt försök om jag inte hittar vanlig jäst nånstans.

Jag har snart min exp. com lektion. Vi har en hel del gästföreläsare som kommer vilket är väldigt roligt. Idag ska vi till två konstnärers ateljéer och höra och se vad de jobbar med. Den ena damens utställning har jag varit på. Hon gör några slags Mariadockor som är som väldigt stora pappersdockor som man kan byta kläder på. Hon har försökt göra Marior från olika delar av världen så de har därför lite olika stilar och hudfärger. Intressanta. Den andra konstnären har jag inte pejl på. Förra veckan hade vi besök av en fotokonstnär och en graffittimålare som berättade om sina verk och utställningar.

Och så har jag inlämning av några av mina verk idag. Har haft lite målarkramp på sistonde så de blev inte riktigt som jag tänkt mig. Och det skulle ha blivit fyra stycken men är bara två just nu. Oh well det är bara min lärare som ska se denna gång. Om det hade varit uppvisning för de andra i klassen hade jag nog varit mer nervig.

day of löööve

Vi tog oss ut i folkvimlet på den stora dagen. Kände att vi blev sugna att gå på bio och då faktsikt inte för att gå på romantisk date utan för att vår lilla datorskärm kändes så väldigt liten.

Men hela amerikanska folket var ju på bio. Vi åkte till ett ställe som har både biograf och sen en slags shoppingmall-by. Där var everybody and his uncle. Alla åldrar, nästan värre än julshopping-hysteri. Par som var uppklädda till tusen gick och shoppade och åt på nån av de finare restaurangerna. Massor av par i matchande röda tröjor. Eller unga tonårspar med mobiler och hjärtbalonger i händerna.

Så det var rätt skoj att bara gå där och iakta spektaklet lite von oben. Vi hade tänkt se en film som var mer åt det seriösa hållet men sen när vi stod där i kassan blev vi så påverkade av festligheterna att vi kände att en romantisk chick-flick var mer rätt. Och det visade sig vara ett bra val. Filmen hette "He's just not that into you" och har alla heta tjejskådespelare man kan tänka sig (Drew Barrymore, Jennifer Aniston, Scarlett mfl). Det var en helhetsupplevelse. En stor, fullsatt biosalong med par och mycket tjejer. Varje gång nåt romantiskt hände blev publiken helt till sig, det var ooanden, fniss, små skrik av lycka och ibland applåder. Alla klyschor var med i flimen men amerikanerna älskar klyschorna och ibland måste man bara älska amerikanerna för det.

Happy Valentinesday to y'all!

Idag är det valentines day och det märks tydligare här i amerikat.

Det är en dag jag aldrig varit mycket för. I skolan skulle man hålla på och skicka rosor till folk och sen när de kom jämfördes ens futtiga mängd med de andras och vilka de var ifrån. Var de från vänner och bara gula rosor så räknades de knappt. Eller så fick man inga alls.

Men det är en svår dag att vara emot. Man kan låta så bitter liksom. Som att det är emot ens religion eller nåt.
-Nej vi firar inte alla hjärtans, den är så kommersialiserad.
- Jaha men måste man ta det så allvarligt, kan man inte bara se det som ett tillfälle att göra en fin gest?

Jo men visst. Men man känner ju samtidigt att man blir föst av en hel grupptrycksskadad värld som måste ut och köpa sina obligatoriska blommor. Kanske har jag blivit trött och luttrad av att stå i butiker och sälja choklad i ofantliga mängder, till alla fantasilösa kunder.

Till och med Wholefoods var alldeles hysteriskt igår och säkert ännu mer idag. Direkt när man kom innanför dörren fanns en gigantisk blomverkstad med en massa tjejnissar som hetsigt gjorde i ordning buketter. Runt omkring stod män i alla åldrar och väntade. Stiliga karlar som ska hedra sina amerikanska hemmafruar och unga taffliga grabbar som nervöst måste ge en bukett till en lika nervös tjej.

Och trots all denna cynism väcks ett litet svagt behov i mig att jag kanske också vill ha en bukett. Eller att vi kanske också borde gå ut och äta den här dagen då alla restauranger är fullbokade. Men sen kommer man ändå tillbaks till frågan varför just idag? För att vi ska känna oss lika lyckade som alla andra par? Eller för att vi ska kunna svara ett mindre trist och mer vanligt svar om nån frågar hur vi firade på valentinesday?

Ett år var jag lyckligt omedveten om att det var Valentinesday. Det var när jag bodde i usa -97. Jag och min vän Nicole var singlar och hade inte en tanke på att det var alla hjärtans dag. Vi ville gå ut och äta och tänkte att det var trevligt att klä upp sig. Så av nån anledning tog vi varsin sidenklänning. Jag hade en galet kort lila och hon en blänkande röd. Sen åkte vi glada i hågen för att äta på Olive Garden. När vi kom dit var det smockfullt och servitrisen sa att vi skulle få vänta en och en halv timme. Konstigt tyckte vi, men var ändå så sugna på just den maten att vi tålmodigt väntade. Inte förrän vi satt där omringade av alla par och servitören frågade "celebrating anything special?", så insåg vi att det var valentines day. Där satt vi som ett litet gulligt nyförälskat lesbiskt par i sidenklänningar och önskade att vi hade pojkvänner.

west från sin vackraste sida

Måste väcka er avundsjuka lite till med vädret. Det har varit några fantastiska vårdagar på sistonde. Idag är jag på west campus och sitter tragiskt nog inne. Men när man går ut ibland möts man av en underbar känsla. Alla går runt i flipflops, himlen är klarblå, luften helt varm, blommande körsbärsträd och utslagna påskliljor. Jag blir alldeles lycklig. Men J sa att det skulle kyla ner sig lite igen. I say no!

Jag sitter här för att hetsjobba med boken. Det är mycket som ska göras nu så här mot slutet och jag gillar tydligen att vänta in stressen. Jag insåg att om jag ska tvinga mig till att jobba intensivt så måste jag lämna hemmet och sitta på ett tyst bibliotek så jag inte distraheras av annat pyssel. Men man måste ändå göra själva tillvaron trevlig så jag har valt min plats med omsorg. Jag sitter i en skön fotölj som blickar ut över den våriga skolgården. Jag har med mig lite färska ananasskivor som snack som jag högljutt sultar på. Funderar snart på att ta paus och traska bort och köpa en latte eller iced mocha, problemet är bara att jag gjort mig så hemmastadd att det känns för meckigt att flytta.

Piff och paff

Piff kom och överaskade mig när jag satt vid min dator. Han sprang omkring där på balkongen, ganska äcklig och försökte hitta tillbaks till sitt träd. På avstånd luras man att tro att ekorrar är söta men i själva verket kommer de bara undan pga svansen. Den här stora råttan kändes inte alls söt utan bara otrevlig när vi var så här öga mot öga.

tåginfo

Varje morgon vaknar jag numera av ett högljutt amerikanskt tåg. Det har egentligen funnits där hela tiden men jag har på nåt sätt varit ganska immun mot det tills Hanna & Magnus var här och påpekade det.

Detta tåg har en helt absurd ritual som går ut på att tuta minst 15 gånger (har börjat räkna) i väldigt långa utdragna tut. Det påminner ganska mycket om när Sverige provar sitt rikslarm, ni vet det där krigsövningslarmet eller vad det är. Bara att det händer varje morgon och ibland även andra gånger på dagen. Det finns egentligen inte nån anledning att tuta så mycket eftersom det finns fullt fungerande spärrar. Det förstärker verkligen känslan av amerikas primitiva tågsystem.

Vår granne hade ett dramatiskt uppvaknande när han precis flyttat hit. Han berättade att han vaknat av det galna ljudet och tittat ut genom fönstret och trodde att det på allvar var tidens ände. Himlen var alldeles röd just den morgonen och i hans halvt vakna drömtillstånd förstod han ljudet som en högljudd basun som kallade på folket. Han blev alldeles rädd och tänkte "shit det var verkligen sant"!

Mina morgnar brukar inte vara lika dramatiska med det är ändå ett störande moment att vakna av detta tåg som saknar mening för sitt tutande.

my baking days are over

Jag tror jag har mist min bakarförmåga.

I amerikat när man ska bort till folk ska man hela tiden ha med sig något. Alltid dessa potluckar. Visserligen slipper man tänka på en liten töntig värdinnegåva men att alltid släpa med sig en rätt känns lite meckigt. När man går bort går man bort, då ska man slippa lagandet, sen bjuder man tillbaks och då får man själv stå för fixandet. Men icke här.

Så i fredags åt vi middag med två andra par. Jag var tilldelad att göra sallad. Det räknar jag som ett av mina bättre områden, så jag piffade till en rejäl sallad- vacker och god. J var orolig att den skulle slå huvudrätten men får man en uppgift vill man ju göra den ordentligt. Men det var nästan att den faktiskt slog huvudrätten (om jag får säga det själv).

Nästa kväll var vi hembjudna till några andra för att spela settlers. Då fick jag i uppgift att fixa efterrätt. Enkelt tänkte jag. Men när jag satte igång med baket gick allt fel. Jag valde att göra en kardemummakaka med klet uppe på. Och samtidigt sätta igång en karlsbaderbulldeg för att göra semlor till nästa dag. Sen började jag freestyla lite med kakan och blanda in farinsocker istället för vanligt socker. Och det var där nånstans som det började gå fel. Först brände jag träsleven, sen bröts den av. Sen brände jag margarinet till bullarna. Sen jäste inte bullarna för det finns bara värdelös torrgäst i det här landet. Sen brände jag kakan runt kanterna. Sen brände jag de ojästa bullarna som aldrig svällde och blev stora. Sen skar jag bort kanterna så kakan blev ojämn. Sen hällde jag över en vaniljglasyr som blev genomskinlig och alltför rinnig så det såg ut som nån hade spytt på kakan. Sen var vi tvugna att åka för vi var en halvtimme försenade. Jag satte ett patetiskt litet blomblad på toppen som bara gjorde kakan fulare och sen slängde jag alla bullarna.

Alla sa givetvis artigt att kakan var god men det var den faktiskt inte. Farinsockret tog bort kardemummasmaken så det hela var en flopp.

Idag hade vi Zack och Jill över på en svensk lunch. J fixade det mesta av maten, köttbullar, potatis, brunsås och lingon. Medan jag gjorde ett nytt försök att baka semlor. Den här gången hade jag köpt en ny träslev, en termometer, jämfört flera recept både amerikanska och svenska och köpt ny fast-rising yeast. Men de reste sig inte. Inte det minsta. Eller först lite grann men sen när jag formade bullar av dem la de sig som små pannkakor och ville aldrig resa sig upp igen.

Till slut gav jag upp och gjorde en halvgod smulpaj och brände mig järnet på ugnen. Så nu sitter jag med smärtande fingrar och ett ledset hjärta för jag inte längre kan baka.


(Bilden är för övrigt missvisande de ser puffigare ut än de är i verkligheten.)

lägenhetsflykt

Idag håller jag mig borta så länge jag kan från lägenheten. Den är alldeles rysligt kall. Det har varit några fina men kyligare dagar sen de varma vårdagarna så lägenheten pallar inte trycket.

Tänkte gå en långsam promenad runt spåret för att liksom inte lägga tanken på en bättre hälsa totalt bakom mig. Men träningsverken och kylan var för påtaglig. Gjorde ett försök att åka till ateljén och måla istället men det var bara kamp och ingen lycka. Resultatet blev bara skit.

Nu sitter jag i den vackra kinesiska läsesalen på Duke east campus. Den är inredd med en massa gamla kinesiska prylar och möbler. Det är knäpptyst, inga pratglada amerikaner vistas här, utan alla sitter seriöst och pluggar. Mitt knapprande på datorn är det enda som hörs.

Här ska jag nog hålla mig tills jag blir hungrig. Funderar på att laga den radikala rätten kräm till kvällemat. Får hela tiden för mig att jag är riktigt sugen på saker som absolut inte finns här. Så just nu cravar jag kräm. Äppelkräm, vinbärskräm eller möjligen nyponsoppa.

schliten

Idag prövade jag på nåt fruktansvärt.

Jag sitter ofta vid fönstret där man får bäst uppkoppling och tittar ut på alla hurtiga människor som joggar precis nedanför. Har tänkt sen vi flyttade in att det nästan ser lite lockande ut. Som att det är skönt att ta en springtur där på det trevliga spåret som går runt universitetet. Och imorse av nån anledning gjorde jag slag i saken. Jag kände att min dag höll på att försvinna in i en sunklunk där jag skulle kunna slafsa runt i pyjamas hela dan utan mål och mening. Så för att bota det tänkte jag att springa was the shit.

Så fel jag hade. Det var det värsta någonsin. Jag klädde på mig hurtkläder och joggingskor (som jag faktiskt äger) och sprang bort till grusvägen. Några sekunder kändes det som en bra idé. Men efter bara några hundra meter var jag helt färdig. Min kropp var helt livlös och jag hade total andnöd. Hela halsen smärtade och hållet i sidan började uppstå. Efter det försökte jag ömsom jogga ömsom gå. Tills jag kom halvägs runt. Där stannade jag och spottade och fräste och försökte återhämta mig till livet igen. Hela resten av vägen gick jag. Det kändes som en evighet innan jag kom hem och fick slänga mig på sängen.

Helt sjukt! Jag visste inte att det låg så här illa till med min hälsa. Det fanns en tid för länge sen då jag var en löpare. En period i högstadiet gick jag upp varje morgon klockan 6 och sprang spåret innan skolan. Men sen dess har jag inte rört på mig alls. Har även ibland haft motstånd till alltför hurtiga promenader.

Och idag fick jag se konsekvensen av mitt leverne. Så här ur form kan man inte vara. Men samtidigt, hur i allsin dar ska man orka utsätta sig för nåt sånt här igen? Istället för att bli pigg som alla säger att man blir av att träna så har hela min dag gått åt till återhämtning.

utvärdering

Det är dags för veckans redovisning av min exp.com. lektion.

Det största idag var min professors enorma entusiasm och tidsoptimism. Han skickar emails med info hela tiden med nya uppgifter. Så till den här lektionen hade vi flera svåra böcker som skulle läsas ut. Vi skulle också läst på för att hålla föredrag om två konstkollektiv var och utöver det planera och visa vad vi höll på med i våra egna projekt.

Dessutom har han nu startat en blogg till klassen som vi ska använda och posta saker på som vårt egna lilla community.

Till dagens lektion hade han massa ambitioner om allt vi skulle hinna med. Men han påminner om en kär vän (gustav) i sin totala okoll på tid och att han älskar att prata och komma in på sidospår.

Lektionen började med en gästföreläsare som snackade en del om konst och lärande. Det blev därefter en lång men ganska intressant disskussion. Sen skulle han snabbt gå igenom bloggen men det blev ett evighetssnack om en massa saker (oxå intressant förvisso).

Slutligen skulle vi ha våra presentationer. Jag och en ryska fick börja. Jag var allra först vilket nästan var bra för jag slapp vänta och bli nervös. Jag snackade på om Ant Farm och sedan om futuristerna (tog några jag redan kunde lite om). Det gick nog ganska bra tror jag. Men efter oss var han tvungen att bryta. Ingen annan hanns med! Alla andra slapp! Så de får antingen bara blogga sitt föredrag eller så hinns det eventuellt med nästa gång (not!). Så först kändes det bra att jag fick va först sen assnopet för jag hade kunnat slippa totalt!

Men trots all diss jag nu gett kursen så är jag glad att jag går den.

Nedan är ett klipp som heter Media Burn av Ant Farm om ni vill veta vad jag lärt mig.

det våras för södern

Idag känns det som våren i sanning har kommit. Vi invigde den med att dricka vår första latte utomhus. Solen värmde, luften var ljum, kaffet gott. Very nice!

Gårkvällens partaj var också lyckat. Mycket trevligt folk. Jag själv var på mitt mest positiva, sociala humör och minglade runt och fick nya bekanta. Bara ibland sjönk jag tillbaka till Js trygga sällskap och var med i hans samtal med nån teolog.

Temat var ju superbowl så det fanns många många skålar med snacks och dipper av olika slag. Svullade därför maximalt tills jag mådde ganska dålgt.

Ikväll är det superbowl, en amerikansk fooball match som tydligen är stor och viktig. J har desperat försökt att få tag på en tv så nu sitter vi hemma hos några som är borta och ser på denna stora event.

teologafton

Den här helgen är teologhelg. Vi hänger med Js teologvänner två kvällar i rad. Jag tror jag känt mig lite socialt svältfödd på sistonde så jag har inget emot det. Jag var på en konstföreläsning om Art and Justice här om kvällen och då var jag alldeles allena. Gick ensam hem i regnet och kände mig rätt ensam. Sen har vi som jag nämnt tidigare hamnat framför vänner ganska många kvällar.

Så ikväll var riktigt trevligt. Teologerna är spexigare än vad man kan tro. De pratar inte bara teologi när man väl lärt känna dem. Alla är visserligen väldans smarta så jag är ibland rädd att avslöja min okunskap men jag tror att jag kommer undan som svensk.

Vi träffades på ett italienskt ställe som hade väldigt god mat. Jag svullade och tog tom dessert, nån slags choklad grej vilket var lite misslyckat skulle provat deras tiramisu istället. Det var också trevligt att se ett nytt ställe, vidga vår horisont lite. Durhams ljuspunkter är verkligen helt gömda, man måste sitta inne på mycket inside information för att ta sig fram.

Imorgon är det födelsedagsfest för tre stycken i teologgänget med nåt slags superbowl-tema. Förhoppningsvis blir det lika lyckat.

snuggies

Man skulle ha en snuggie! Det säger vi till varandra nästan varje dag.

När vi var i Missouri och de vi bodde hos tittade på en massa tv, såg vi många gånger reklamen om "snuggies". Det är den mest patetiska reklam man kan tänka sig. Och prylen de säljer känns som det sämsta påfundet i historien. Det är helt enkelt en asful korsning mellan en kåpa, filt och morgonrock. Så vi hånade reklamen rejält mycket.

Tills vi kom hem igen till vår iskalla lägenhet. Här traskar vi omkring med massa filtar hela tiden. Och man upplever liksom att filten är lite krånglig och begränsande. När man ska laga mat, när man ska läsa eller jobba på datorn. Man vill ju helt täckas in av filtarna men de trillar hela tiden av. Så detta behov av en snuggie har börjat växa fram.

Jag hoppas ju dock mer på våren så jag slipper köpa en störd snuggie och lägenheten kan bli naturligt varmare.

Nedan finns reklamen och sen parodivarianten. Båda lika roande.

interesting but intimidating

Kom precis hem från min andra lektion i "experimental communities". Intressant och lite skrämmande. Men mindre farligt än förra gången.

Min professor började lektionen med att sätta upp en massa lappar igen och jag fick ångest av tanken att det skulle va en konstig oförståelig övning igen. Men den här gången skrev han på lapparna sånt som vi sa, eller de sa. Jag satt tyst som en mus under hela den tiden. Hade ingen aning om vad lilla jag skulle ha kunnat yppa.

Sen gick det över till att vi fick brainstorma lite för oss själva om vad vi tänker jobba med för projekt och hur vi tänker utföra det. Vi skulle också försöka koppla lite av det vi läst under veckan, till vårt projekt. Jag satte igång och kluddrade lite på mitt block.

När tiden var ute skulle vi givetvis sitta i en ring och förklara det vi skrivit och tänkt. Åh vad jag ogillar ringar!!! Att sitta där och vänta på sin tur. Försöka vara artig och lyssna på vad de andra säger men samtidigt fundera på vad i hela friden man själv ska få ur sig. Sen när det kommer till ens tur säger man helt random grejer som man inte alls planerat, för munnen bara går av sig självt. Och sen hör man sig själv säga en massa osäkerhetsuttryck som "eh, I don't know, or something..." och efteråt tänker man what the? vad sa jag egentligen, förstod de alls vad jag svamlade om? Det är så störigt att det inte alls är en kommunikation utan alla bara sitter där tysta och lyssnar och ingen frågar eller säger nåt om de inte hänger med.

Jag hängde defenitivt inte med i tre av studenternas snack. Men det var nog inte deras fel utan för att jag verkligen inte fattar vad de sysslar med. De var de som hade de seriösaste presentationerna helt utritade i schematiska bilder på sina laptops. Nån skulle göra nåt med nätverk och de andra två har jag verkligen no clue. Jag såg deras munnar röra på sig men jag förstod inte ett jota av vad som kom ut ur dem.

Nästa gång ska vi alla presentera olika konstkollektiv eller communities. Jag och en tjej har om "Fluxus" och "Antfarm" och sen nåt valfritt. Så nu måste jag researcha lite.

konsten att läsa

Idag känns lägenheten nästan som ett fängelse.

Jag sitter här och försöker läsa en bok som ska man ska ha läst ut till imorgon men den är så sabla tråkig att jag somnar hela tiden. Det är dessutom kallt och lite miserabelt här inne. Jag försöker hitta på ursäkter så jag kan få tillåtelse att rymma, har gjort en sån utflykt till mataffären, men nu finns det inget annat som måste göras förutom att läsa.

Läser just nu Linked. En bok som snackar om hur vi alla är sammanlänkade och om networks. Intressant ibland men också alldeles för seriöst för att jag ska bli fast. Författaren sprider ut det seriösa så gott han kan med små anekdoter men det blir ändå boring. Jag läser dessutom så toklångsamt att den aldrig tar slut.

Så jag känner att jag inte har så mycket kul att förtälja för folket. Kan ju försöka med J's liv. Han kom nyligen hem från skolan. Var på ett föredrag om rättvisa mm av Shane Claiborn. Very interesting tyckte han. Sen ska han iväg igen på nåt om publishing. Spousen stannar hemma i sin borg och försöker läsa.

just making conversation...

Nu har snön smält bort och när solen är framme känns det som att våren truly är på väg.
Vi tog en lång (i mitt tycke) promenad idag. Gick bort till konstmuséet för att kolla in en Bloomsbury-utställning. Intressant men inte fantastiskt.

Eftermiddagen spenderades med en svensk och hans amerikanska fru. Mycket trevligt. Mycket jämförande av svenska och amerikanska universitet. Dessutom även lite jämförande av mat. Jag fick tips om (och fick provsmaka) en yoghurt. Jag har på sistonde känt att buttermilken börjar stå mig upp i halsen. Längtar hem till filen igen.

Vi vet inte riktigt vad vi ska göra med kvällen. Det känns som vi slappat till oss lite på sistonde och inte varit lika äventyrslystna som i början. Utan valt det bekväma och torra valet att va hemma och se på vänner. Jag tror det måste ändras, tiden vi har kvar här är knapp. Men kanske inte ikväll.

I'm totally into studying

I'm like totally into studying these days. I'm like reading a lot of like really complicated stuff like philosophy and stuff and it's totally way over my head. 'Cause I'm reading this philosophy guy Emanuel Delanda who is kind of like Deleuze, but who the hell is Deleuze, you know! What the heck does he stand for?! I totally don't get it.

So I started another book thats about three totally different guys and something about language and shit. But it's totally noncomprehensible. So then I started reading this book called Linked, which is kind of trying to say that everything is kind of linked together you know.

And then I'm reading all this political stuff too, and it's totally not about that Obama guy, it's like about all these non-governmental political stuff. I try to read it and stuff but it just does not fit into my little brain! But it's totally amazing and really interesting anyways!

the white day with a black president

Jag kunde inte haft mer fel. Våren var inte alls på ingång. Istället kom vintern till Durham för första gången på allvar. Jag vaknade och tittade ut på ett helt vitt landskap. Men det var ändå inte en besvikelse utan rätt trevligt att se snö igen.

Vi traskade iväg till Dukes east campus för att titta på Obama. De hade en storbildskärm för teologerna i ett klassrum, så där satt vi. Vilket spektakel! Värsta cermonin. Jag tyckte Obama såg lite nervös och sammanbiten ut. Log inte lika stort som han brukar. Men han höll ett fint tal.

Det var intressant att se detta ihop med andra amerikaner. De var liksom så into it. Satt och mmade när han sa nåt bra. Några stod upp när de sa "all rise" (när han skulle säga eden). Och de bad alla med i fader vår när pastorn bad. Det kändes som en ganska märklig tillställning. Men jag är glad att Obama nu är president!!!

granen dansas ut

Vi har julgransplundrat idag. Det var dags. Egentligen för länge sen men granen var så fin och vägrade dö. Den stod där intakt med alla barr kvar och då vill man ju inte bara slänga ut den. Sen finns det alltid ett visst vemod kopplat till att ta farväl av myset. Men med allt julpynt kvar fanns det också en känsla av sunk och slapphet. Så vi klädde av den och drog ut den.

Men ut med det gamla och in med det nya (som för övrigt var temat när Bjärka skulle förändras). Sen efter en rejäl städning tog vi en promenad. Luften var ny och hade lite drag av vår. Ja faktiskt känns det som den snart är på gång. Jag hoppas.

En ny vår. En ny termin. Nya klasser, nya projekt. Nya saker att upptäcka den lilla tid vi har kvar här.

Resten av dagen har jag läst en för mig på tok för avancerad filosofibok.

TOMORROW

Imorgon är en stor dag. Obamas dag. Idag är en väntans dag, Martin Luther King day-helgdag.

Alla säger hur kaotiskt det kommer bli där uppe i Washington med miljoner människor överallt. Jag kan ju känna att det är där man borde va i så fall. Men jag tror att man kanske borde känna någon i sånt fall, det kan bli svårt att få boende och parkering så här i sista minuten. Sen kan det nog vara lite svårt att få en skymt av honom.

Vi ska nog inta händelsen nånstans på universitet. De ska ha storbildskärmar på några platser sägs det.

Kul att hans tid börjar nu. Det var ju lite antiklimax när alla var så exalterade och sen en lång väntetid tills han får komma fram. Men för Baracks del kanske det var bra i och för sig. Han behövde nog vila.

morgontankar

jag är fortfarande sjuklig, mycket snuvig, hostig och lite febrig tror jag. Men nu sitter jag uppe långt innan dagen borde ha börjat på grund av näsblod. Med en tuss i näsan och bloggar. Mörkt i rummet, natt utanför, vägen med alla bilar är helt tyst.

Det är lördag idag men det ska nog inte innebära så mycket. Jag ska stanna inne och börja läsa mina svåra böcker. Det kommer gå långsamt och jag kommer behöva slå upp ord i varje mening.

På tisdag har jag experimental communities lektion igen. Jag är lite rädd. Första lektionen var skrämmande. Han introducerade ämnet och böckerna vi ska läsa. Sen började han med en sjuk övning som jag inte förstod ett skit av. Det gick så fort när han beskrev vad vi skulle göra och jag var väl kvar i tankar om jag kommer klara läsa alla de stora böckerna eller inte. Så vips skulle vi skriva lappar och sätta på tavlan om vad vi tyckte fattades i kursen. What the!!! Jag hade verkligen no clue vad jag skulle skriva på mina stora a4blad. Satt och sneglade på grannen. Coppade ett av hennes ord men det kändes ju patetiskt att jag skulle tänkt på exakt samma sak. De kvicka amerikanerna skrev för fullt och satte snabbt upp sina lappar. Jag satt förstenad kvar. Sen skrev jag lite konstiga saker och satte upp. Nästa steg var givetvis att ordbajsa lite om vad man skrivit, vilket amerikaner är excellenta på. Jag stod där och skruvade på mig och mumlade lite om varför jag skrivit det jag skrivit i all panik.

Men kursen verkar vara så intressant så jag måste våga försöka. Det lät som den skulle bli värsta döda-poeters-sällskap-klassen. Med en lärare som vill att man ska ta in kunskap på alla möjliga sätt. En lektion ska vi bara gå tillsammans tex. Ja ja vi får se vad det blir, jag kommer i alla fall vara nervös inför nästa tisdag.

den elektriska filten och rodenten

Nu har våra vänner dragit. Långt bort från lilla sketna Durham till storslagna San Fran. Det blir nog lätt för dem att glömma de små intrycken de fick här när de bländas av storstaden. Men det känns som vissa saker lämnade lite avtryck i dem. Kanske det lite mer negativa sitter kvar länge länge.

De fick ju stöta på en hel del ohyra. Förutom musen som skulle fångas första kvällen fick vi oxå syn på den här lappen uppsatt på nedervåningen i huset. Helt sjukt! Nu springer några slags präriedjur eller nån råtta runt här också!

Sen är det ju det här med kylan. Jag tror Hanna frös konstant i vår lägenhet. Jag gav henne den elektriska filten, snäll som jag var, men jag tror hon såg det mer som en hemsk bestraffning. Hon använde den motvilligt. Den hjälper ju men känns livsfarlig.

Sen är Hanna lite känslig för flottig mat och fettiga efterrätter har jag upptäckt. Och då är ju amerikat inte helt rätt ställe. Här ska man ju svulla på utan att tänka. Hon försökte så gott hon kunde, men det blev nog lite för mycket.

Magnus klarade sig nog bättre. Han är ju från norrland och har sett möss förr och tog det hela med ro. Han gick jämt omkring i t-shirt. Och han gillar all mat, verkligen. Det enda han sa som han inte gillar är rått kött som inte ska va rått (typ rosa kyckling).

Men jag tror de hade det rätt bra här ändå. För oss var den en fröjd att ha dem här. Nu är det tomt i lägenheten. Ny termin nya tag och ingen kraft. Jag är förkyld och vill bara ligga i sängen och sova. Men det går icke. Jag har börjat mina klasser nu och den ena blir nog en pers. Superintressant men svår som as. Jag kommer behöva plugga som ett djur för att förstå något alls.

Gott nytt år!

Igår var sista kvällen. Vi hade tänkt att gå ut och äta men bestämde oss istället för att stanna hemma, med argumentet att vi lagar bättre själva. Så då styrdes ett fake-nyårsfirande upp. H&M var så snälla och gick med på att fira nyår en gång till. De tillagade en fransk gryta som var helt otroligt god, utöver det små chevrécrostinis och en god sallad. Jag gick ifrån det franska temat och gjorde lemonmeringe pie,

Så jag fick mitt nyår trots allt. Vi piffade upp oss och lägenheten tills det kändes som allt var på riktigt. Intog den goda middagen. Sen hetsade jag ut oss till tolvslaget för att avnjuta en festlig cigarr. De stretade emot lite först, tyckte det var kallt och att det kändes lite konstgjort. Men när Hanna fått på sig så mycket kläder att hon såg ut som en lodis, blev även det lyckat.

congrats bro Joe!

Vill passa på att säga ett sent litet grattis så här fem minuter efter dagen du är född. Har firat dig i tanken hela dagen. Vi tog alla en stor god latte till din ära idag och pratade lite om dig och det trevliga bageriet i Göteborg som ni verkar gilla.

Kram / sis

Texmexens återkomst

Vi hade en mexican feast igår hos Jill och Zack. Jill har tydligen bott tillsammans med en mexikan ett halvår och var därför värsta mexiproet. Vi lagade en massa saker som jag inte kommer ihåg namnet på men som blev otroligt gott. Det var mest vi kvinnor som lagade, som det brukar vara här i amerikat, så M gick in och nosade lite nyfiket ibland men kände väl att han inte kunde bryta mönstret.








Vi var eniga om att meximaten måste få en revansch i sverige. Vi gjorde lite slappa tacos nån gång på 80-talet sen bara dog det ut innan vi egentligen fattade grejen. Nu känns det passé och töntigt fredagsmys. Men det är helt fel! Det finns massa att utforska i det mexikanska köket. Många trevliga dipper och små rätter med små saker på. Tapas får ge vika för tacos!

Efter vi alla svullat långt mer än vår förmåga var man tvungen att vila magen. Jag intog den bästa platsen i en reclinerfotölj. Den blir som en egen liten värld, som en kokong eller en ö där man får pösa ut.

Det var nog lite kul för H&M att träffa lite riktiga amerikaner, det har annars inte varit så mycket interaktion med the locals. Ett väldigt trevligt utbyte av tjänster utvecklades sen. Hanna lärde ut stickning, Magnus visade kamerakunskap och Jill och Zack gav bra info om San Fransisco (de kommer därifrån).

Kvällen avslutades med att männen tog sig en liten pipa på verandan.