Glad första advent!

american advent

Adventsfesten blev en succé!

Efter en veckas julbak kändes det som att vi var värda en uppskattande skara. Amerikanerna trillade in en efter en och fyllde snart vår pyntade lägenhet. De var lite sega med att hugga in på bakverken. Men när de väl börjat kunde de inte sluta, vilket kändes som ett gott tecken. Och glöggen bara älskade de. Vi var tvungna hetskoka mer för folket sörplade i sig så mycket.

Det sociala verkade också funka bra. Väldigt mycket teologer som man var lite rädd att de skulle bilda sin egen klunga. Men även de öppnade upp och pratade med oss vanliga om vardagliga ting.

Som värd och värdinna hoppar man ju bara runt från samtal till samtal och kan inte direkt djupdyka men det verkade som vännerna hade det trevligt. Efter sista man hade gått gjorde vi i alla fall segerdans i hallen.

Otto är här! eller där...

Idag blev jag faster till en liten Otto!
En stor dag, min bror är numera pappa. Men det skär i hjärtat att vi är så långt borta. Vill hålla det lilla pyret och se hur han ser ut. Han kommer vara ett halvt år när vi kommer hem. Då kanske han kan trix redan som att sitta och sånt. Men jag får bara följa honom på ett gigantiskt avstånd. Jag ska ta igen det längre fram dock och vara tokroliga aunt Lydia.

Ingen heder kvar i kroppen

eftertacksam

Det var fint med thanksgiving. Vi gjorde som man ska och följde traditionerna. Vi kvinnor stod i köket hela dagen och fixade ihop en stor måltid. Lite julbordskänsla, allt ska in i ugnen samtidigt och allt ska fram samtidigt och allt hinner bli kallt innan man äter det. Kalkonen var så stor och skrämmande. Jill fick ansvara för den. Hon la den i nåt saltbad i massa timmar och sen baddade in den och höll på. Jag höll mig borta så jag skulle slippa se det nakna djuret.

Männen fixade brasa och tittade på amerikansk fotboll på tv och sen gick ut och kasta lite själva.

Sen åt man, svullade nåt alldeles hejdlöst. Låg och kved i soffan ett bra tag. Därefter sparkade vi lite hackisack för att göra plats för desserterna i magen. Jag var verkligen pinsamt dålig. Mina fötter kunde inte göra-hackisack rörelser what so ever. Trots att min mage fortfarande smärtade ställde jag fram alla mina desserter som jag bakat nästan helt i onödan. Svullade lite till sen låg och jäste i soffan igen till sena kvällen.

Happy thanksgiving!

sweet holidays

Det julstökas här hemma. Vi ska ha adventsfest på söndag och ska bjuda på svenska bakverk. Ett fantastiskt tillfälle för spousen att balla ur och briljera.

Men det svåra är att göra svenska saker med amerikanska ingredienser. Allt är lite annorlunda. Idag har jag gjort pepparkaksdeg med konstig sirap, men den blev asgod. J gjorde knäck igår och körde stormkokvarianten vilket inte den sirapen verkade gilla. Knäcken blev stenhård och J blev besviken. Han får göra ett nytt försök ikväll. Sen blir det två sorters biskotti (en kardemumma, vit choklad och apelsin och en med kanel, mörk choklad och valnötter), två sorts saffranskakor, lussekatter (om jag lyckas, för vad använder man istället för kesella?) och glögg. Ett annat problem med bakningen är att allting lutar i lägenheten, inklusive ugnen, så man måste bygga upp med folie så man inte får snea kakor.

Min kära mor har skickat saffran, glöggkryddor, knäckformar och lite nödvändigt julpynt så vi kan nog få till lite fosterlandskänsla. Sen hoppas man ju bara att våra ihopskramlade vänner kan socialisera med varandra så inte tillställningen blir stel och konstig. Men det kan inte värdinnan ansvara för, hon kan bara se till att de är mätta och belåtna.

Innan advent är det dock thanksgiving. Vi ska celebrera med Zack och Gill och några vänner till dem. Idag har jag och Gill varit på fyra olika mataffärer för inhandla middagsgrejerna. Yams, Cranberries, Turkey, Stuffing...
Jag har ansvar för desserterna. Ska baka en körsbärstårta, en pumpa paj och en björnbärspaj.

Så imorgon går nog mest ut på att äta och vara tacksam.

dagens sanning

Igår hade vi några vänner på middag.

Jag och J lagade saffranssoppa tillsammans och det var trevligt. Det enda jobbiga var kryddningen. Att vara två kockar, att behöva kompromissa. Jag tyckte inte den smakade nånting, J tyckte att den var jättesalt. Jag hävdade att jag hade mer erfarenhet så vi borde köra på min smak men han var envis- "det värsta man kan göra är att servera en för salt soppa". Han håller nog på att få lite matlagningshybris som sagt.

Men gästerna tyckte den var god i alla fall. Amerikaner är ju inte så vana vid saffran, det är dyrt som guld här.

De inbjudna var två vänner vi hänger med ganska ofta och sen våra dubbelgångare. Men egentligen var vi en samling kopior allihop. De tre männen är alla seriösa teologer och verkar vara intresserade av liknande ämnen. Vi flickor står för det kreativa och högljudda. Konstnärstjejen berättade endel om sitt caféjobb och hennes dåliga chef och att hon inte får nån rast osv. Sen definierade hon sig själv ( så som man gör i usa: "I'm the kind of person who...") som "känslig och perfektionistisk", vilket också kändes bekant.

Men det är bara att inse att precis som man kan placera in andra i fack så är man själv i ett litet fack också. Att vi är unika varelser är gammalt och 80. Det var fint att höra när man satt i söndagsskolan men den hårda sanningen är att vi är kopior och klyschor.

nytt dokument

Fint att vända blad. Lämna sjuka tider bakom sig och få en fresh start. Idag har jag forfarande så mycket energi att jag började på den största tavlan jag nånsin målat. Våra stora vita väggar längtar att få nånting på sig. Har kännt mig inspirerad att måla direkt på väggen men om tavlan då mot alla odds skulle bli bra som as skulle det bli sorg i hjärtat att inte kunna ta hem den utan behöva måla över den vid tidens slut.

Så jag målar på en jätte duk som jag kanske kanske kan ta med hem om den får plats i packningen. Sen kan ju tavlan bli crapshit förstås så jag inte vill ta med den.

Oj nu i skrivande stund inser jag att när jag pratar om det jag ska skapa så lägger jag massa förväntningar på mig som skrämmer bort lusten och kreativiteten. Måste sluta. Det blir vad det blir, kanske ingenting.

Det är som konstnärs-Robert brukar säga: Det är upp till kamp varje gång man ska måla.

"Jag vill tacka livet"

Idag har jag gått och nynnat på "Jag vill tacka livet", denna töntiga sång som jag inte ens kan. Men den representerade ändå hela min varelse. Att vakna till en ny morgon. Att stå på bärande ben. Att fixa sig en redig frukost som man är sugen på. Att ta sig i väg till ett av sina favoritcaféer och insupa en superb latte. Att le, att se och att andas höstens friska vind.

Jag åkte runt i min lilla bil igen, återsåg wholefoods och lagade mat med kärlek. Även en liten ägg- och avocadomacka finlirade jag på.

Och sen som att ens sinnen klarade av något mera så såg vi på Babettes gästabud. Så fint, hon ballar ur fullständigt när hon ska fixa middag och gör världens feast. En enda hyllning till livet, maten och konsten.

Babettes sista replik är "en konstnär är aldrig fattig". So true!

sjukt kreativ

Vi mår fortfarande lite sisså. Man blir ju så slapp i lederna, bara en liten sladdrig tråd som försöker komma på benen igen.

Igår låg jag i sängen eller soffan mest hela dagen. Förutom klockan 16.25 då jag bestämt mig för att gå på min målerilektion.

J sa en gång att jag inte är en karriärskvinna-typ. Vid det tillfället gjorde det mig förbannad men nu kommer jag knappt ihåg varför. Vet inte om jag direkt vill vara karriärskvinnan men jag vill ju inte heller vara den som aldrig kan nå mina mål. Han har i alla fall fått ta tillbaka det vid några tillfällen då jag visat mig från min starka sida. Igår var ett sådant tillfälle, Jag skulle verkligen gå på den där lektionen. Den där gästgangsterläraren skulle komma tillbaka och ha individuella möten med oss om vad vi gjort. Och det är inte så ofta man får kritik på det sättet så det kändes viktigt och roligt.

Så jag låg i soffan och räknade ner timmarna, hoppades att jag skulle känna mig starkare när det var dags att gå, men icke. Jag stapplade upp och klädde på mig och drog iväg alldeles vimsig.

Men när jag väl satt där febersvettandes och illamående och pratade med gubben blev jag bara irriterad. Han får tio minuter med en elev som han inte alls känner och ska göra lite utlåtanden och så snackar han bara jibberish. Ordbajsar som bara den om vad vet jag och frågar frågor på ett så komplicerat och lurigt sätt att jag inte förstod om jag skulle svara eller om de var retoriska. Skulle hela tiden vara lite smart och fyndig men istället blev det inget konkret. Eller var det jag som bara feberyrade och inte blev ett dyft klokare av vad han sa.

Sen kände jag att jag var tvungen att va kvar resten av lektionens eviga timmar och försöka vara kreativ. Det var ganska omöjligt i ett sånt tillstånd.

Klockan halv åtta var jag tillbaks i lägenheten, tillbaks från min meningslösa kreativa utflykt och tillbaks i min varma sköna säng.

les miserables

Vi är sjuka. Har antingen fått nån slags matförgiftning eller influensa.
Jag trodde först att det var jag som hade svullat för mycket gafs på sistonde. Brunch, fika, flottig pizza och sen morotskaka. Trodde att morotskakan var lite over the top för efter den mådde jag jätte illa. Men jag började spy och strax därefter J med. Nu har vi varit helt utslagna i ett dygn med feber och äckel.

Det märks att man är långt hemmifrån en sån här gång. Ingen som kan komma och pyssla om en. Jag tafflade iväg klockan sju i morse till affären. Gick där på skakiga ben med en spykasse nära till hands och handlade cocacola, juice, tabletter och vitt bröd. Damen i kassan frågade pyjamasvraket om hon var ok. Jag svarade "yeah, just a little tired" sen tappade jag en av juicerna på golvet och famlade runt ett tag. Sen höll jag på att svimma i trappan till lägenheten för juicekassarna var så tunga och jag så svag.

Så det är ganska synd om oss vill jag säga.

make things happen

Har haft en ganska osocial vecka. Det har varit jag och mina kreativa aktiviteter. Har målat min gungstol svart och råkat färga håret svart så jag nu ser ut som en punkråtta. Och även om det ju lite är spousens roll att sitta hemma (som Benj påpekade för mig) så kände jag att jag höll på att ruttna bort här inne precis som min pumpa. Så jag var tvungen att ta tag i tillvaron. Slänga pumpan och komma ut lite.

Så i fredags hade jag en fikadate med en trevlig flicka på ett bra ställe som var nytt för mig. Det ligger på gångavstånd och ändå hade jag inte upptäckt denna lilla pärla. Men Durham är lite mystiskt. Det verkar helt dött vid första anblick men sen hittar man dolda skatter hela tiden.

Sen var vi på Bluegrass konsert med Zack och Jill i lördags. Lokalen och medelåldern i publiken var inte särskilt fräck men musiken var fantastisk. Vi avslutade kvällen hemma hos oss med lite pumpakaka.

Idag har vi efter katolska mässan ätit brunch med några nya bekanta på Guglehupf, stället med goda kaffet och fina bakverken. Efter det åkte vi med dem till en shoppingmall, sånt man gör i usa. Jag fick gå in med tjejerna på en sminkaffär. Lustigt för ävan om jag piffar lite så är jag extremt obekväm i såna miljöer. Det är ju bara asdyrt smink överallt som man inte ens vill lukta på. Varför skulle jag vilja spendera 100 spänn på en ögonskugga? Eller 48 dollares för lite foundation? Och överallt barbiedockor i vita rockar som vill hjälpa ens dåliga hy eller ge sminktips. Men jag spelade med rätt bra, strosade runt där och provade nyanser.

Så efter helgens aktiviteter känner jag att jag nästan fått en social överdos och behöver stänga in mig här igen.

people change

Vi blir båda lite personlighetsförändrade när vi är amerikaner. Det händer alla när de här. De upptäcker en ny sida av sig själv. Det hände till och med Lovisa när de var på besök. Mot slutet av vistelsen när hon blivit varm i sina amerikanska kläder utbrast hon saker till totala främlingar på värsta grövsta amerikanskan. Det var kul att se.

Men en oväntad förändring är J's. Det känns som han håller på att bli nån slags finsmakare. Han bryr sig om saker han aldrig ägnat en tanke åt tidigare. Särskilt mat. Förut har han oftast varit för slapp eller för stressad för att fixa mat. Han har slafsat i sig en skål flingor morgon, middag kväll. Men här står han och piffar. Förutom sin lilla kalkonmacka på morgonen, som han lägger ner mycket kärlek på, så gör han fina piffiga smörgåsar annars också. Han står och nynnar medans han pyntar dem med olika pålägg och dekorationer. Jag däremot känner att jag förslappas. Peanutbutter jelly på sin höjd. Eller cream cheese utan nånting på.


Men det är nog bara en fas. Jag hoppas ju nånstans att han ska bli som sin far men kanske ändå inte - det är ju min grej! Vissa kan ju dela matintresset (bagarn och babe eller H och M) men jag har alldeles för invanda bosstendenser för att det ska vara trevligt. Kanske är det så att han har mer tid här i usa och hinner med sånt och jag har mer tid för annat kreativt att jag inte orkar bry mig lika mycket om petitesserna.

Vi fick varsin termoskopp av J och L när de åkte. De sa att deras olika utseenden representerade oss. Den rosa är spousens den silvriga med seriösa loggan är professorns. Men det finns många fler tolkningar.

Men om förändringen fortsätter kanske J hör mer ihop med den rosa och jag med den seriösa. Viktigt att inte fastna i könsroller liksom.



(känn inte att hösten är förbi för den är på väg nu...)

southern lady

Har en vacker förmiddagsstund på west campus. Sitter på mitt favorit bibliotekscafé och läser och känner mig som en viktig student. J är i en annan del, i ett annat bibliotek bland de ännu viktigare studenterna.

Igår köpte jag mig en vacker gungstol. Tänkte att om jag bor i södern så måste vi ha en gungstol även fast vi inte har en veranda. Hittade den på craigslist (=blocket) så jag åkte hem till en fin southern lady. Hon hade så mycket söderdialekt att jag inte förstod shit vad hon sa nästan. Hon var väldigt trevlig. Jag sa att vi flyttat från sverige och slängde in att min man studerar teologi- visste att hon skulle gilla mig ännu mer då. Damen sken upp och sa "oh I'm also a christian". " You don't say, huge surprise" ville jag säga tillbaks.

Sen visa hon mig världens vackraste skåp som hon oxå ville sälja. Ett "pie-safe" - ett skåp som förr användes till att svalna söderdamernas pajer. Tänk att ha ett sånt skåp och fylla med apple pies, pumkin pies, coconut cream pies, cherry pies och Obama pies. Jag skulle va så lycklig. Men jag avstod. En annan gång i ett annat liv när jag bor i amerikat för gott.

party

I fredags var vi på teologfest. Fest och fest. De bjöd in till Obama-fest men i realiteten var det inget Obamafirande nånstans utan bara Js doktorandvänner som satt i slappa soffor och pratade teologi. Smarta som as var de allihop så jag våga knappt öppna munnen utan satt på min stol och pilla mig i håret och luktade jordgubb. Det var lite obekvämt men ändå lite kul att få en inblick i deras värld.

Lördag var det football-game. Vi lyckades inte komma in för våra kort är tydligen inte giltiga (annars går studenter in gratis). J försökte snacka sig in men vad ska jag säga? jag är ju en spouse, det står ju klart och tydligt att jag inte är student. J vart lite besviken. Men vi roade oss lite med att blicka in i en annan tillvaro. Den studentikosa. När det är gamenight partar studenterna så mycket de kan. De klär ut sig och går med fotbollslaget till matchen, sen bryr de sig inte om själva matchen utan partajar istället. Överallt var det unga tonårsflickor i små små kläder. Typ tomteniss-tjejer i korta julnattlinnen med mycket cleveage, som det står naughty på. Och sen högljudda jocks-killar som har solglasögon och bara överkroppar. I bussen satt vi bredvid en liten tönt som sjöng och tjattrade om att allt han ville va att bli så hög ikväll. Han försökte va den coola i deras lilla gäng och sa hela tiden ”what ever happens tonight I’ll take care of you alright”, som nån slags maffiaboss. Sen stappla han ur bussen och jublade och pussade lite flickor.

Ja det var ett litet spektakel som det gamla paret fick uppleva innan de gick hem och såg på en film.

today is perfection

Idag är allting vackert. Det är 25 grader varmt, löven brinner i olika färger, Obama är president och jag sitter på Fosters och läser konsthistoria. Man vill sjunga beskrivande som Tomas Andersson Wij, fast på engelska och om amerika. "the mailmen are handing out the mail, the sweepers are taking care of the leaves, the children are riding their yellow buses... Ni kanske fattar grejen. Allt vanligt är vackert.

Det känns som en stor lättnad och glädje råder överallt efter valet. Alla konversationer jag evesdroppar handlar om Obama. Hörde nyss en dam som utbrast "everthing is gonna get better now and I'm willing to help and do whatever it takes. If we all come together..." All cynism om att framtiden är som bortblåst. I alla fall för en liten tid. Jag gillart. Även om jag har mycket cynism i min själ så tror jag det här positiva gör mig gott. Det är ett land of opportunity även för mig, om bara för ett år.

Igår hade vi gruppkritik av våra senaste individuella konstprojekt. Jag har gjort ett under arbetsnamnet "the american doorknob". Det började med att våra dörrknoppar i lägenheten är väldigt vackra. Var och en har sin unika personlighet. Och sen är ju den amerikanska dörrknoppen så mycket trevligare än det svenska dörrhandtaget. Jag spann i alla fall loss på denna idé och skapade lite med hjälp av the scrap exchange. Det var kul och blev ändå någonting.

En negativ sak har dock hänt mig idag. Jag fikar på en äcklig kaka. En kladdig chokladkaka som jag precis nu upptäckte att jag lyckats kleta ner hela min gylf med. Så nu ser det ut som jag skitit på mig där fram.

Black president!

Sweet victory obama pie

Obama, Obama, obama!





Sjukt stort. Vi har precis kommit hem från vår valvaka och Obama är the president of the United States. Och Michelle är the first black first lady. Familjen Huxtable is in!!!

Jag hade bakat Obamas favorit paj- sweet potatoe pie. Han berättade en fin liten story om det när vi hörde honom tala live i NC. Han berättade att han var ute på turné och blev fikasugen och kände då för sweet potatoe pie. Storyn fortsatte och hade en poäng men den orkar jag inte berätta, utan jag vill ta fasta på att tänka på hur fin han är som gillar att fika. Och jag håller med usa's president att den är god. Så jag delar med mig av receptet så ni kan baka den till Obamas ära.


Sweet potatoe pie

pastry:

2/3 cup mjöl
1/3 cup majsmjöl/polenta
1/4 tsk salt
1/3 cup + 1 msk margarin (ca 80g tror jag)
2-3 msk vatten

Filling:

2 ägg
2 cups mosad kokt sötpotatis
3/4 cup socker
1 2/3 evaporated milk / tror att mellangrädde skulle funka, ej kondeserad mjölk för den är för söt och slimig.
1 tsk kanel
1/2 tsk salt
1/2 tsk ingefära
1/4 tsk kryddnejlika

Topping:
Cinnamon-Pecan Streusel

1/3 cup farinsocker
1/3 cup hackade pecannötter
1 msk mjukt margarin
1/2 tsk malen kanel

För instruktioner klicka här. (1 cup=2 1/2 dl)

Efter vi hade svullat Obama paj och röstresultat åkte vi hemåt. Färden hem gjorde mig nog lyckligast. Överallt euforiska människor och en biltutande fanfar "YES WE CAN"

imorgon smäller det!

Om man inte är i staterna kan det kännas lite patetiskt och överdrivet svullstigt. Men är man här, mitt i smeten, då ryser man, blir nästan tårögd och känner hopp för mänskligheten.

kreativ måndag

Idag har jag haft en intensiv kreativ måndag.

Gick upp tidigt och pluggade futurism hela förmiddagen. Intressant men det var konstiga tankar de hade. Föraktade all historia och hyllade maskiner. Tyckte att bilen var vackrare än all konst. Michelangelo skulle slängas i floden.

När jag var stel, frusen och trött på att läsa tog jag en liten hetsig paus och bakade bröd. Gick sen på konsthstoria.

Tog en till liten break och hämtade ut en gratis latte på Broad street (har varit duktig och samlat stämplar!). Sen for jag till ateljén och var inne i mitt måleri några timmar.

Till sist lagade jag en ovanligt vacker och kreativ middag av höstens färgglada rotfrukter (det såg vackrare ut i verkligheten). J och jag pratade om vad vi läst och just idag korsades våra vägar i böckernas värld. Hans Emil imponerades av glödlampans sken och skrev om det och mina futurister älskade också glödlampan och målade av den. När den första elektriska gatlyktan installerades i Rom skrev futuristen Marinetti "Let's murder the moonlight". Sykt.

halloween

Nu börjar man komma på fötter igen. Hade en stor reningscermoni igår. Spousen städade hela dagen tills det var spicking specking. Sen var det dags för pynt. Åkte ut på spaning efter pumpa men alla pumpor var slut. De är konstiga i det här landet. Affärerna tar fram halloweenpynt mitt i sommaren och julpyntar mitt i hösten men sen när högtiden börjar närma sig så rear de allting tills inte en enda pumpa finns att få tag på dagen innan halloween.

Är lite sur för att ingen vi lärt känna har ett stort halloweenparty som vi kunde få gå på. När jag gått in på vintage affärer på sistonde har de varit helt proppfulla med hetsiga människor som letar efter den perfekta utklädningsdräkten. Men inte jag, jag fick inte klä ut mig trots att jag nog uppskattar det mer än någon annan. Tycker alltid man ska passa på när maskeradtillfälle ges, för det blir oftast onaturligt om man krystar fram ett en vanlig dag när inte resten av mänskligheten klär ut sig. Jag har försökt men det blir alltid misslyckat.

Vi fick i alla fall komma hem till några vänners hus och ge godis till trick or treatarna. Det är alltid något. De var söta, endel var för blyga för att våga säga orden så de höll bara fram sin påse och kollade i backen. Läste i tidningen idag att fina Obama tog ett break i sitt kampanjande för halloweenkvällen när hans döttrar skulle trick or treata. Tänk att det knackar på dörren och döttrarna Obama står där och sen ser man att Barack själv står där i mörkret en liten bit bort. Vilken treat!

Fick till slut tag på två stora fina pumpor från Scotts Pumpkinpatch men hann inte karva dem förrän idag. Alltså dagen efter halloween. Lite misslyckat men jag blev besatt av att vi skulle ha dem ändå. Nu lyser den klart på vår lilla balkong. Men våra grannars hus slår oss rejält.