dagens sanning

Igår hade vi några vänner på middag.

Jag och J lagade saffranssoppa tillsammans och det var trevligt. Det enda jobbiga var kryddningen. Att vara två kockar, att behöva kompromissa. Jag tyckte inte den smakade nånting, J tyckte att den var jättesalt. Jag hävdade att jag hade mer erfarenhet så vi borde köra på min smak men han var envis- "det värsta man kan göra är att servera en för salt soppa". Han håller nog på att få lite matlagningshybris som sagt.

Men gästerna tyckte den var god i alla fall. Amerikaner är ju inte så vana vid saffran, det är dyrt som guld här.

De inbjudna var två vänner vi hänger med ganska ofta och sen våra dubbelgångare. Men egentligen var vi en samling kopior allihop. De tre männen är alla seriösa teologer och verkar vara intresserade av liknande ämnen. Vi flickor står för det kreativa och högljudda. Konstnärstjejen berättade endel om sitt caféjobb och hennes dåliga chef och att hon inte får nån rast osv. Sen definierade hon sig själv ( så som man gör i usa: "I'm the kind of person who...") som "känslig och perfektionistisk", vilket också kändes bekant.

Men det är bara att inse att precis som man kan placera in andra i fack så är man själv i ett litet fack också. Att vi är unika varelser är gammalt och 80. Det var fint att höra när man satt i söndagsskolan men den hårda sanningen är att vi är kopior och klyschor.