Idag har jag gått och nynnat på "Jag vill tacka livet", denna töntiga sång som jag inte ens kan. Men den representerade ändå hela min varelse. Att vakna till en ny morgon. Att stå på bärande ben. Att fixa sig en redig frukost som man är sugen på. Att ta sig i väg till ett av sina favoritcaféer och insupa en superb latte. Att le, att se och att andas höstens friska vind.
Jag åkte runt i min lilla bil igen, återsåg wholefoods och lagade mat med kärlek. Även en liten ägg- och avocadomacka finlirade jag på.
Och sen som att ens sinnen klarade av något mera så såg vi på Babettes gästabud. Så fint, hon ballar ur fullständigt när hon ska fixa middag och gör världens feast. En enda hyllning till livet, maten och konsten.
Babettes sista replik är "en konstnär är aldrig fattig". So true!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar