gammal som gatan

Att komma tillbaka till grungens ursprung och inse att man inte längre är grunge är en insikt som tagit lite tid men jag tror att poletten börjat trilla ner i mitt liv. Jag sitter på ännu ett hak här i fräcka Portland och känner mig främmande från den hippa ström av människor som passerar Portlands gator utanför eller kommer in för att handla sin morgonlatte. Jag är inte längre Angela i mitt så kallade liv, med rött hår och flanellskjorta och kär i Jordan.

Hela Portland är full av yngliga hipsters som inte vill bli vuxna, på gott och ont. Så mycket kreativitet, så mycket puls, så mycket annorlunda, så alternativt. Nej jag är först och främst mor. Jag sitter mer i lekparken än går i vintagebutiker, byter mer blöjor och matar barn än går på konserter.

De jag bor hos hade häromdagen en brunch med stadens inbjudna vänner. Jag insåg att staden innebar ett annat liv, för där var jag den enda, av alla dessa ca 20 jämnåriga personer, som hade barn och ens ville ha barn. Helt mogen och sleten satt jag där med mitt stora ansvar medan de förklarade det ena efter det andra skälet till varför de inte ville ha barn. Man blir som man umgås tänkte jag förnuftigt. Jag bondfru från landet med en majoritet av småföräldrarvänner har tvätten, disken och det skrikande barnet som verklighet. De är singlar eller dinklar som har all tid i världen.