My so called life

Sen Luckystrike-dagen har jag och L inte kunnat släppa att älta vår tonårstid. Så igår, för att maxa nostalgitrippen gick vi och hyrde My so called life-boxen. Det blev en helkväll med Angela.

Så roligt att se denna kvalitétsserie igen och med lite nya och aningen äldre ögon. Vi var båda chockade över att Jordan är en sån tönt och ett så stort as. Vi kom fram till att han personifierar hela mänsklighetens slappa, tafatta killar. Då (när serien gick) var det så självklart och inte alls konstigt att han gjorde slut med Angela bara för att hon inte ville ha sex. Han var ju så snygg och cool.

Det var också komiskt att man kunde se den lite från föräldrarnas vinkel nu. Då tyckte man bara att de var störiga och man förstod helt hennes frustration med dem. Nu skrattade vi istället åt att Angela är så tonårig och patetisk.

Men mest av allt gjorde det ont i hjärtat. Just det att man aldrig mer kan gå tillbaks till Angela- stadiet. Då världen låg öppen och vad som helst kunde hända. Som min lillbroder brukar säga - vi har passerat vår prime.

Men jag försöker ändå. Nu när 90-talsmodet är på väg tillbaka embracar jag det fullständigt. Har nog aldrig velat lämna grungestadiet egentligen. Blev så inspirerad av alla flanellskjortor, lager på lager och mixmatch som vi såg igår att jag omedvetet lyckades klä mig som en tokig Angelakopia idag. Men det var rätt vackert eller kanske tragiskt.