Det blev aldrig nån sista semla för vår del. Grädden som vi hade var sur och jag orkade inte fixa. Så istället åkte jag och köpte min favorit pecan-kaka.
Däremot var vi på fest på kvällen och svullade riktigt mycket. En av J's teologvänner fyllde 30 och en överraskningsfest hade ordnats till hennes ära. Jag trodde jag skulle få gå på ett riktigt amerikanskt film-överrasknings-party men de satsade inte så stort. Inga Happy Birthday jirlanger i taket, inga hattar eller såna blåspipor. Innan födelsedagsbarnet kom blev jag alldeles stressad över att ingen styrde upp det hela och gjord upp en plan. Ville nästan själv börja ingripa. Men de verkade alla veta hur det skulle gå till. Hon ringde på, öppnade dörren och vi skrek SURPRISE! Inte mer ä så.
Festen var ändå trevlig och mycket god mat. Nästan galet mycket mat, hur många rätter som helst. Middagen avslutades med en äkta amerikansk gigantisk chokladtårta med fyra lager och en Happy Birthday sång, så lite känsla hade de trots allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nej du, livet är alltför sällan ett avsnitt av Vänner.
Men jag har i alla fall bakat semlor idag. Eller vad du nu kallade brödet. Jag har förstått att man inte får ta lyckade semlebak för givet. Ena plåten blev lite för mörka, dock ej brända. Andra plåten glömde jag pensla med ägg. Men när man strör florsocker över så syns det ändå inte. Så jag känner mig på det hela taget ganska lyckad, men ger all ära åt en lagom tempererad lägenhet och riktig jäst.
Nej det är ju sällan som Vänner men men.
Åh vad trevligt att du fick till några riktiga! Jag tror att lite vara det den vana husmodern känsla som gjorde att de blev så bra.
Kul att bilderna kom fram. Hoppas jag fick med dem ni saknade. Den sorgliga, fina äppelbilden är med i alla fall. Jag tror mest att Märten är sorgsen för min skull för att jag inte fick nån äppelpaj.
Skicka en kommentar