Happy Valentinesday to y'all!

Idag är det valentines day och det märks tydligare här i amerikat.

Det är en dag jag aldrig varit mycket för. I skolan skulle man hålla på och skicka rosor till folk och sen när de kom jämfördes ens futtiga mängd med de andras och vilka de var ifrån. Var de från vänner och bara gula rosor så räknades de knappt. Eller så fick man inga alls.

Men det är en svår dag att vara emot. Man kan låta så bitter liksom. Som att det är emot ens religion eller nåt.
-Nej vi firar inte alla hjärtans, den är så kommersialiserad.
- Jaha men måste man ta det så allvarligt, kan man inte bara se det som ett tillfälle att göra en fin gest?

Jo men visst. Men man känner ju samtidigt att man blir föst av en hel grupptrycksskadad värld som måste ut och köpa sina obligatoriska blommor. Kanske har jag blivit trött och luttrad av att stå i butiker och sälja choklad i ofantliga mängder, till alla fantasilösa kunder.

Till och med Wholefoods var alldeles hysteriskt igår och säkert ännu mer idag. Direkt när man kom innanför dörren fanns en gigantisk blomverkstad med en massa tjejnissar som hetsigt gjorde i ordning buketter. Runt omkring stod män i alla åldrar och väntade. Stiliga karlar som ska hedra sina amerikanska hemmafruar och unga taffliga grabbar som nervöst måste ge en bukett till en lika nervös tjej.

Och trots all denna cynism väcks ett litet svagt behov i mig att jag kanske också vill ha en bukett. Eller att vi kanske också borde gå ut och äta den här dagen då alla restauranger är fullbokade. Men sen kommer man ändå tillbaks till frågan varför just idag? För att vi ska känna oss lika lyckade som alla andra par? Eller för att vi ska kunna svara ett mindre trist och mer vanligt svar om nån frågar hur vi firade på valentinesday?

Ett år var jag lyckligt omedveten om att det var Valentinesday. Det var när jag bodde i usa -97. Jag och min vän Nicole var singlar och hade inte en tanke på att det var alla hjärtans dag. Vi ville gå ut och äta och tänkte att det var trevligt att klä upp sig. Så av nån anledning tog vi varsin sidenklänning. Jag hade en galet kort lila och hon en blänkande röd. Sen åkte vi glada i hågen för att äta på Olive Garden. När vi kom dit var det smockfullt och servitrisen sa att vi skulle få vänta en och en halv timme. Konstigt tyckte vi, men var ändå så sugna på just den maten att vi tålmodigt väntade. Inte förrän vi satt där omringade av alla par och servitören frågade "celebrating anything special?", så insåg vi att det var valentines day. Där satt vi som ett litet gulligt nyförälskat lesbiskt par i sidenklänningar och önskade att vi hade pojkvänner.