Igår var det girlsnight. En samling telogtjejer och fruar till teologer skulle hänga och jag blev inbjuden.
Hade lite ångest för tillställningen eftersom jag inte kände dem så väl och tjejkvällar alltid är ett tveksamt koncept. Men min oro visade sig vara obefogad.
Jag åkte dit och dekorerade kakor och drack varm choklad. Tror att det är nån slags tradition som folk brukar göra så här i juletid. Kakorna pyntades med färgglada frostingar och strössel tills de såg oaptitliga och livsfarliga ut. Därefter såg vi på en Holiday flick. Alltså en romantisk julfilm.
Jag trodde att filmen skulle göra mig spyfärdig men till min förvåning märkte jag att jag bara sög åt mig myset som en svamp. Kvällen innan hade jag och J tittat på en hemsk nazifilm. Jag har för länge sen lovat mig själv att aldrig mer titta på en sådan men trots det lurades jag in av denna motståndsrörelserulle. Det känns som att allt fruktansvärt judehat redan skildrats på film så nu för att toppa görs bara nazifilmer som kan överträffa de tidigare i ondska och brutalitet. Så var även denna. Efteråt känns själen alldeles skadad.
Då kom denna tramsromantiska film in som balsam. Jag njöt, och log nog konstant. Jag kom också på mig själv med att sitta och fånigt leva mig in i karaktärernas ansiktsuttryck. Jag var ledsen, jag var lycklig, jag dansade, jag var frustrerad. En del av min hjärna vet ju att det inte är ok att svälja en sån här film, men en annan hade tröttnat så otroligt mycket på blod, mord och ond realism att jag behövde den. När jag kom hem till J var jag fortfarande så entusiastisk över denna film att jag berättade hela plotten. Berättade i detalj hur både Kate Winslet och Cameron Diaz hade det så jobbigt med kärleken så att de bytte liv med varandra i två veckor och där på nytt fann the big L. Men ju mer jag berättade började jag se storyns brister. Att den långa musiksekvensen när Cameron Diaz och Jude Law sprang omkring i snön och jagade varandra kanske var lite patetisk trots allt. Men när jag tittade fanns ingen kritisk ande, bara ren och skär lycka över att få se en film med ett lyckligt slut.
(Trailern kan ni se här!)
7 kommentarer:
..jag och Vero har sett filmen ett par gånger i stunder då vi bara velat fly från misär och elände.
Jag tycker Jack Black och Kate är finast. Och Judes döttrar...
Skypen som vi har just nu fungerar inte bra...by the way.
Men den ÄR ju bra. Knäppo.
En film har sällan skakat om mitt lilla flickebröst så pass, jag känner helt igen mig i din beskrivning. Det fånfåniga smilet infinner sig än om jag tänker på den. HahA - Man är ju så sjukt känslig! Nu sitter jag o funderar över vart min nyinköpta jul-ljusslinga ska placeras bäst på de knappa kvadratmetrarna här på söder... KRAM Elli
Nu vill jag också se The Holiday. Ingen bra blogg det här. Filmtips mitt i lilla fastan...
Ok, man får alltså tycka om den här filmen. Skönt. Men vill ändå tillägga att den har en del riktigt störiga element i sig. Framför allt är Cameron Diaz sjukt överspelad. Det var bara kul en gång när hon stjärtdansade i Charlies änglar. Men när hon har hysteriska utbrott i Holiday känns hon som en overklig docka.
måste säga att jag inte gillade filmen när jag såg den.
MEN först och främst måste jag säga att jag är med dig helt om behovet av den här sortens filmer, och hur skönt det är att sugas in i dem. häromkvällen såg jag "The Singer" med Gerard Deparideu, och blev gravt blödig. Du och J borde hyra den. Inte direkt en lättsam romantisk komedi, men ändock romantisk och fin. See it!
"De tre musketörerna" är finaste scenen i hela filmen. När alla ligger i det lilla mystältet. Mm. Mitt rosa hjärta flammar.
Skicka en kommentar