Lemurerna var söta men Etty hade inte ro eller lust att fokusera på dem utan tyckte det var roligare att leka med en pinne eller gå balansgång, som hon blivit en mästare på. Hon var inte på ett strålande humör igår utan tyckte att många amerikaner i grupp var lite påfrestande, de var så högljudda och skrattade så mycket.
Känner att Etty kanske haft en lite kravfull tillvaro de senaste dagarna. Amerikanerna är så påflugna, alla främlingar hoppar in i ansiktet på henne. Hon reagerar med att antingen ge dem det de vill ha, en vink, en kram eller ett stort leende med huvudet på sne. Eller så visar hon sin galet aggressiva sida då hon blir illröd och skriker det högsta hon kan och sträcker armarna bestämt utåt med knytna nävar tills hela världen slutar hetsa. Vi kör alla undanflykter på en gång, sovit för lite, ätit för lite. Jag och J uppskattade dock barbequen och lemurutflykten.
Både igår och idag var det värsta sommarvärmen. Metrologen hade visserligen varnat oss men värmen kom ändå som en chock. Den gömda stackars vinterkroppen kände sig alldeles skamsen när den plötsligt skulle börja visa sin nakna hud. Benen som inte sett ljuset sen i augusti och därför inte behövts rakats på månader. Eller de stackars fötterna som varit inlåsta i strumpor och kängor i en evighet skulle hastigt kastas fram och hoppa i ett par lånade sandaler. Kände mig mycket ovan och väldigt ful. Men som slapp moder har man släppt många av sina skönhetsideal man en gång hade och blivit en praktisk människa. Varmt väder, fula kläder. Försökte faktiskt på förmiddagsbrunchen på Fosters hålla kvar i min heder, satt där i mina svarta kängor och svarta jeans och svarta t-shirt men kände mig bara som en hårdrockande tonårstjej. Let go let god tänkte jag och bytte om till sommaren på vilodagen.
1 kommentar:
Bästa Lydia,
Rötter. Det är något märkligt och ofrånkomligt med dem. Ontologiskt betingade. Som en förlängning av vårt vara tillhör de mysterierna. Vi är rotade både i jorden och i evigheten, framför allt det senare. Det är som med eukaristin: den är en historisk händelse just därför att den är en eskatologisk händelse. Som din svärfar skulle sagt: ”It requires a conceptual revolution to grasp it.”
Det är skönt att du skriver igen; det märks hur du lever upp, kommer ut, slappnar av, när du anträder moderlandets mark. Hemma, i vinterns grepp, har du strävat efter att vara ihärdig, kämpat, inte skytt ansträngningen. Om jag förstår din beskrivning rätt, vi har ju inte setts på ett tag nu.
Bägge dessa sidor av tillvaron känner vi alla. Var för sig. Det mödosamma slitet, å ena sidan. Barmhärtigheten som gör oss laid-back, å den andra.
Men kan man förena de två? Kan de vara samtidiga? Den yttersta ansträngningen och den totalt avslappnade hållningen? A la ökengubbarna.
Kanske är det detta Great Lent handlar om för dig i år. Inför det stora som väntar.
Här nere i Lund kikar snödropparna fram, och Johanna hade tydligen redan sett lilla syster tussilago.
Hälsa Mannen!
”Lugi-supporter”
Skicka en kommentar