Amerikaner är så sjukt trevliga. Och snäppet värre här i the south. Man tycker ju om dem lite extra mycket pga deras härliga dialekt. Och sen om mannen man pratar med har skjorta, hängslen och nån slags färgglad, prickig fluga, blir man ju alldeles varm innombords. Har sett flera sådana exemplar här.
Street-trevligheten är ju också väldigt fin. Man står på gatan och nån passerar som säger "cute shoes". Eller om man precis handlat mer än man klarar av att bära kommer nån och frågar:
- can I help you with that maam? Where are you parked?
- yes sir! right over yonder.
Det som är mindre nice är de medelålders män som tutar, hänger ut genom fönstret och skriker "yeah!". Bara för att man råkar gå ensam flicka på trottoaren.
Eller smygrascismen som inte är så i smyg här i södern. Flera gånger har vi stött på trevliga folks som säger "I don't want to be racial or anything but..." Så var fallet med en möbelhandlare vi varit hos lite för många gånger. Supertrevlig men slänger in små kommentarer som att den soffan kommer från ett svart hem, det är därför den ser så tacky ut. Vi var dessutom lite oroliga att han började bli lite för trevlig. När han lämnade vår madrass som vi köpte av honom slängde han sig på sängen och låg där ett tag. Vi tänkte att vi kanske fått en cable guy på halsen som vet precis vart vi bor och har J's telefonnummer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ludde, jag har inga svårigheter att se dig framför mig på trottoaren med söta skor och med kommentarer från flanellskjortemän efter dig... låter härligt!
Hej linnet! Vad roligt att du tittar in. Ja egentligen är det bara härligt för det är ju amerikanska män och dem gillar man automatiskt.
Skicka en kommentar